I 11 av de 57 länder som är medlemmar av Islamiska samarbetsorganisationen, OIC, ingår fortfarande dödsstraff i straffskalan för hädelse och ”avfällighet”. Dessa länder gör sig därmed skyldiga till allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Det skriver Christine M. Sequenzia och Soraya M. Deen, som ingår i en kampanj för att stärka omvärldens påtryckningar mot de aktuella länderna, i denna kommentar.
DÖDSSTRAFF | I länder där dödsstraff för hädelse ingår i straffskalan tystas medborgarna, men lagarna underblåser också på det våld som utövas av ickestatliga aktörer.
I 70 års tid har dödstraff för religiösa brott fördömts av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Inför öppnandet av FN:s generalförsamling i september ledde vi en kampanj inom gruppen International Religious Freedom (IRF) Roundtable, där vi uppmanade FN:s medlemsstater att ställa sig bakom två viktiga kommande resolutioner med krav på ett upphävande av alla lagar som innebär dödsstraff för hädelse.
Sedan dess har världen upprörts av fallet med Masha Amini, en muslimsk kvinna i Iran som dog efter att landets sedlighetspolis gripit henne med hänvisning till att hon bröt mot det strikta slöjtvånget. Det handlar om en brutalitet som kommer att fortsätta så länge inte myndigheterna i Iran och i andra länder som begår grova människorättsbrott inte lyssnar på sina befolkningar – och inte lever upp till deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
De flesta länder i världen – däribland en stor majoritet av de muslimska länderna – har slopat dödsstraffet för religiösa brott. Men de länder som har vägrat modernisera sina lagar har samtidigt också sällat sig till gruppen av nationer som begår de grövsta brotten mot internationellt fastslagna mänskliga rättigheter. Länderna vantolkar dessutom de heliga texterna och Islam – och skadar muslimers anseende i hela världen.
IRF:s delegation, som består av företrädare från flera discipliner och trosinriktningar, uppmanar därför FN:s medlemmar att ställa sig bakom religionsfriheten genom två resolutioner som kommer att läggas fram i generalförsamlingen i november.
En av resolutionerna syftar till införandet av ett moratorium för dödsstraff, men där IRF-kampanjen vill föra in ett tillägg som slår fast att dödsstraff aldrig ska få utdömas med hänvisning till hädelse eller avfällighet.
Den andra resolutionen är riktad mot utomstatliga avrättningar och även där vill IRF-kampanjen att världens länder i preventivt syfte ska säkerställa att deras lagar inte innehåller dödsstraff för religiösa brott, eller kriminaliserar konverteringar.
Rätten till religionsfrihet är tydligt fastslagen genom FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Trots det har alltså elva länder fortfarande dödsstraff för hädelse eller avfällighet.
Offren för dessa lagar behöver en röst. Där ingår den pakistanska kvinnan Aneeqa Ateeq som dömdes till döden i januari i år, efter att ha manipulerats in i en religiös debatt på nätet med en man vars inviter hon avvisat. Ett annat fall gäller den somaliske 83-åringen Hassan Tohow Fidow, som dömdes till döden för hädelse av en domstol som upprättats av extremistgruppen al-Shabaab, och som sedan avrättades av en exekutionspatrull. Ytterligare ett fall gäller den nigerianske muslimske gospelsångaren Yahaya Sharif-Aminu som dömdes till döden för hädelse efter att ha anklagats för att ha hyllat en imam högre än profeten i en av sina sånger.
Genom vårt kampanjarbete inom FN begär vi att de elva länderna – Afghanistan, Brunei, Iran, Maldiverna, Mauretanien, Nigeria, Pakistan, Qatar, Saudiarabien, Somalia och Jemen – slopar de lagar där dödsstraff kan utdömas för hädelse och avfällighet och samtidigt tar ett stort steg mot att bli mer civiliserade länder.
*Christine M. Sequenzia är vice ordförande för IRF-kampanjen mot hädelselagar och Soraya M. Deen är jurist, grundare av gruppen Muslim Women Speakers, samt vice ordförande för IRF Women’s Working Group.
