IRAN | Demonstranternas slagord kan mycket väl bli verklighet inom kort. Ali Khamenei är 83 år, har tidigare genomgått behandling för prostatacancer och hans hälsa är ständigt föremål för skvaller.

Som högste ledare åtnjuter han nästintill total makt och sitter på sin post livet ut. Bara en annan man har haft titeln under den islamiska republikens 43-åriga historia.

Revolutionsledaren och ayatollan Ruhollah Khomeini avled 1989. Då hade han upprättat en doktrin som slog fast att den högste rättslärde skulle ta över ämbetet.

Men året innan hade den tilltänkte efterträdaren, storayatolla Hossein-Ali Montazeri, fallit i onåd hos Khomeini. Han hade nämligen vågat kritisera de massavrättningar av politiska fångar 1988 som Khomeini beordrat med en så kallad fatwa.

När 86-årige Khomeini dog valdes därför Irans dåvarande president Ali Khamenei, som inte alls stod lika högt i rang enligt den religiösa hierarkin, till högste ledare.

Nu anses kampen om vem som blir näste man på posten ha gått in i en ny fas.

Jag kan inte låta bli att spekulera i att förhandlingarna om hans efterträdare redan påbörjats, säger Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet, som är expert på politisk islam.

Sonen eller presidenten?

Två namn lyfts ofta fram som möjliga efterträdare.

Den ena är Khameneis egen son, Mojtaba Khamenei. Han har de senaste veckorna börjat kallas för ayatolla i statliga medier för första gången – något som tolkats som en förberedelse för ett eventuellt makttillträde.

Den andra kandidaten som förekommer bland spekulationerna är Ebrahim Raisi, den sittande presidenten som kallas ”slaktaren från Teheran”. Han anses vara Khameneis protegé. När tusentals politiska fångar avrättades 1988 sägs Raisi ha suttit i det fyramannaråd som beslutade om vilka som skulle leva och vilka som skulle dö.

Båda förespråkar en hård och ärkekonservativ linje – exakt den typ av styre som demonstranter över hela Iran trotsar säkerhetsstyrkornas övervåld för att protestera mot.

Men bägge kandidater står inför en drös hinder inför att axla rollen som Guds representant på jorden.

Revolutionsgardet kungamakare

Om Mojtaba Khamenei utses kan ytterligare kaos komma att bryta ut i landet. Tanken på ärvd makt rimmar inte väl med det faktum att det delvis var kritik mot monarkins successionsordning som föranledde revolutionen 1979.
Att utnämna Ebrahim Raisi skulle innebära en massiv dissonans med vad befolkningen just nu skanderar om på gatorna. Förutom att han representerar det status quo som så många iranier förkastar så anses han även ha hanterat ekonomin dåligt under sitt första år som president. Han kritiseras även internationellt för delaktigheten i massavrättningarna 1988.

Det blir svårt att sälja in Raisi hos befolkningen, säger Fazlhashemi.

Varken Mojtaba Khamenei eller Ebrahim Raisi har heller särskilt hög religiös rang, men det kravet visade sig vara lätt att kringgå när Khamenei utsågs och kan mycket väl åsidosättas även denna gång.

Till sin fördel har bägge möjliga kandidater goda relationer med det mäktiga Islamiska revolutionsgardet, som tros få rollen som kungamakare när ayatollan väl avlider.

Den nya ledaren utses formellt av det så kallade expertrådet, som består av 88 religiöst lärda män som i sin tur utses av väktarrådets tolv män, delvis utnämnda av den högste ledaren själv.

Det militära revolutionsgardet har till uppgift att skydda det islamiska statsskicket, och har blivit allt mer inflytelserikt på senare år – inte minst sedan Raisi blev president och placerade gardister på flera ministerposter och andra viktiga tjänster. Expertrådet anses behöva revolutionsgardets stöd i utnämnandet av nästa ledare.

Systemet räddar diktaturen

Just detta statsskick, som ayatolla Khomeini skissade fram under sin tid i exil i Frankrike före revolutionen 1979, är anledningen till att diktaturen i Iran tros kunna överleva ett maktskifte – trots oroligheterna som nu pågår. Det säger Daniel Ritter, sociolog vid Stockholms universitet som forskar om revolutioner.

Det är så genialiskt gjort – att vissa utses av ayatollan och att de sedan tillsätter de andra positionerna. Allt är en enhet, där ingen kan avsätta den andre utan Khameneis hjälp.

Regimen i Iran bör närmast liknas vid enpartistater som Kina, snarare än diktaturer som är mer knutna till en enskild person, enligt Ritter. Även om maktkamper kan uppstå inom institutionerna så kommer regimen troligtvis fortsätta visa en enad front utåt, även när Khameneis efterträdare ska utses.

Denna strategi syns i regimens hållning gentemot den massiva proteströrelsen som syftar till att störta hela styret.

Ett system som är så auktoritärt, nästintill totalitärt som det iranska är, bygger på en tanke av ofelbarhet. Att uppvisa någon typ av svaghet eller oenighet offentligt skulle nog få förödande konsekvenser, säger han.

Detta gäller särskilt eftersom det iranska statsskicket motiveras med religion.
Min gissning är att vi kommer se att man åtminstone officiellt sluter upp bakom den nya ledaren när den dagen kommer, och att inte så värst mycket ändras i landet, säger Ritter.