IRAN | – Jag har sagt till mina föräldrar att jag är beredd att dö i denna strid, och hellre gör det än jag fortsätter att plågas till döds i detta land, säger Bayan till IPS över telefon.

Liksom alla andra iranier som IPS talar med vill hon inte bli citerad med hela sitt namn av rädsla för att familjen ska drabbas av repressalier.

Bayan säger att hennes familj är orolig för att hon ska gripas – och för att säkerhetsstyrkorna ska utsätta henne för sexuella övergrepp.

Protesterna i Iran har pågått sedan den 22-åriga iranska kurden Mahsa Amini i mitten av september dog i polisens häkte efter att ha gripits av sedlighetspolisen i Teheran, anklagad för att ha burit sin slöja på fel sätt. Sedan dess har många tusentals unga män och kvinnor gått ut på landets gator och ropat slagord mot regimen.

Samtidigt finns det ytterligare flera tusentals kvinnor som stöttar demonstrationerna på avstånd.

Männen riskerar inte att utsättas för samma sexuella våld som kvinnorna. Och Bayans yngre bror Soran har fortsatt att gå ut och protestera – trots riskerna för att drabbas av säkerhetsstyrkornas hårda attacker – och trots att hans föräldrar också har bett honom att stanna hemma.

Syskonen säger att de kommit på hur de kan samarbeta. De har gemensamt sammanställt en lista med kontaktuppgifter till en lång rad utländska journalister.

– Min bror går ut för att delta i protesterna, men samlar också in information. Sedan skickar jag ut videofilmer, bilder och namnen på personer som vi befarar har blivit gripna till de journalister som finns på listan. Vi hoppas att det ska vara till någon hjälp, säger Bayan.

Den statliga iranska nyhetsbyrån Irna uppger att över ett tusen personer, däribland journalister, har gripits över hela landet. Men bedömare menar att det verkliga antalet är mycket högre.

Nyligen varnade FN för att det genomförs ”massgripanden” av bland annat människorättsförsvarare, jurister, intellektuella och journalister.

En av de gripna är journalisten Niloofar Hamedi, som först uppmärksammade fallet med Mahsa Amini – vilket utlöste den våg av protester som sedan har fortsatt.

Neda är en 38-årig tvåbarnsmamma som bor i huvudstaden Teheran. Sedan protesterna började har hennes hem förvandlats till en skyddad plats för många aktivister som jagas av säkerhetsstyrkorna.

– Under den andra kvällen av protester i Teheran kom en grupp unga kvinnor och bultade på min dörr och bad om hjälp eftersom de hade polisen efter sig. Jag släppte snabbt in dem och stängde genast dörren, trots att barnen vaknade och fick panik, berättar Neda.

Sedan dess har flera demonstranter som behöver gömma sig för säkerhetsstyrkorna fått en fristad hemma hos henne.

– En kväll kom de med en pojke som hade blivit skottskadad i benet. Jag ringde efter en vän som är läkare och som kunde ge honom vård hemma hos mig. Det var för farligt att kontakta sjukhuset.

Liksom andra aktivister är Nedas mål att få bort den islamiska republikens diktatur.

– Jag vill att mina barn ska få växa upp i ett land där kvinnor respekteras och som präglas av frihet och jämlikhet. Allt jag vill är att med egna ögon få se när regimen faller, säger hon.

Egentligen skulle hon vilja gå ut på gatorna tillsammans med demonstranterna, men det vill inte Nedas man gå med på.

– Det känns som om jag brinner. Jag är kvar här hemma medan dessa unga människor riskerar sina liv ute på gatorna. Emellanåt känner jag mig både maktlös och skyldig, säger hon.

Under tisdagen uppgav den Norge-baserade gruppen Iran Human Rights att minst 234 människor, varav 19 barn, hittills har dödats i samband med protesterna i landet.

Organisationens grundare Mahmood Amiry-Moghaddam säger i ett uttalande att det internationella samfundet under ledning av FN måste tillsätta en oberoende utredning av det grova övervåld som enligt honom utövas av de iranska säkerhetsstyrkorna.

Hittills har dock inte de brutala tillslagen lyckats stoppa protesterna, som med tiden spridits över hela landet.

Bukan i västra Iran är en av de städer där omfattande protester pågått under den senaste månaden. Tvåbarnsmamma Hana, 41, som bor i staden, säger att hennes man deltar i demonstrationerna medan hon stannar hemma – eftersom någon måste ta hand om barnen om något händer.

Hon driver en klädbutik som hållit stängt för att visa solidaritet med protesterna. Säkerhetsstyrkorna har slagit sönder fönstren på hennes butik, och på många andras, för att tvinga ägarna att upphöra med sina aktioner.
– Jag kommer inte att ge efter, det här är det minsta jag kan göra för att bidra till upproret. Slagorden ”kvinna, liv och frihet” är mycket mer än bara en slogan. Det handlar om ett livsmål för de flesta iranska kvinnor som utsätts för alla möjliga påtryckningar från sina familjer, från samhället – och inte minst från staten med dess kvinnofientliga lagar, säger Hana.