Vår nya regering har knappast gjort sig känd för att uppfylla vallöften. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på vad som hände med en av valrörelsens stora snackisar.

Det var när SD:s Jimmie Åkesson tog ordet i en partiledardebatt och sa att det inte spelade någon roll vad lilla Sverige gjorde i klimatarbetet. Det är länder som Kina och Indien som är de stora klimatbovarna, tydligen.

Uttalandet var idiotiskt av flera skäl. Dels är både Kina och Indiens utsläpp per capita lägre än i Sverige. Tar man med historiska utsläpp i beräkningen blir skillnaden närmast parodisk. Indien har till och med så låga utsläpp per capita att de nätt och jämnt lever inom Parisavtalets gränser.

M och KD har uttryckt sig i samma stil. Det är insatser i andra länder som är mest avgörande, allt annat är symbolpolitik säger de. De verkar ha missat att alla världens utsläpp måste ner till noll om vi ska klara Parisavtalet. Men så tänker man säkert om de enda klimatrapporter man öppnar är Timbros.

Men oaktat att de har fel i sak, får man ändå utgå ifrån att det är så här de högerkonservativa partierna tänkt sig lösa klimatfrågan – genom att sätta press på andra länder.

Och helt galet är det inte. Även om andra länders insatser inte är en ursäkt för Sverige att strunta i vårt åtagande, är klimatdiplomatin sorgligt eftersatt. Menar vi allvar med att klara Parisavtalet är det avgörande att sätta press på andra länder genom diplomati, handel och sanktioner.

Det är därför märkligt att läsa om Tidögängets nya klimatpolitik. Tidöavtal och regeringsförklaringar är kliniskt rena från skarpa skrivningar om att sätta press på andra länder i klimatfrågan. Vad hände? Är klimatet inte Kinas fel längre?

Jag uppmuntrar förstås i största allmänhet att denna regering har svårt att uppfylla sina vallöften. Deras impotens är bra för Sverige. Men just detta är synd. Är det något jag tycker Tidögänget bör leverera på så är det att läxa upp länder som Brasilien, USA och Kina i klimatpolitiken.

Nu får vi ordning på Kina, skulle Ulf Kristersson kunna säga. Ingen kan få ordning på saker som den mannen.

Men nej, inget sådant än så länge. Det är bara att hoppas. För det finns mycket Sverige kan göra. Inte minst med tanke på att Sverige snart är ordförande i EU. Då har vi en sällan skådad chans att trycka på för att EU:s klimattullar inte bara blir verklighet utan tillräckligt höga för att göra en rejäl skillnad.

Status quo i klimatdiplomatin fungerar nämligen inte alls. FN:s klimatmöten är fullkomligt tandlösa och skälet är att ingen sätter muskler bakom orden. I handelsavtal är paragraferna som reglerar de kommersiella bitarna stenhårda med höga sanktioner för avtalsbrott. Delarna som rör miljö och klimat är i princip alltid frivilliga och inga sanktioner inträder om man bryter mot dem.

Att regeringen skulle minska Sveriges utsläpp är inget att hoppas på. Men tänk om Ulf Kristersson assisterad av klimatprofessor Åkesson skulle försöka minska Kinas utsläpp istället?

Det vore i alla fall konsekvent. Något vallöfte borde de i alla fall försöka hålla.