Nu på söndag startar FN:s klimattoppmöte COP 27, det senaste i vad som i allt större utsträckning känns som en rad av möten där höjdare från hela världen sitter och kommer överens om att det där med klimatkris är dåligt, att någon borde göra något, helst snart, men helst inte vi själva och helst inte idag.

I år har Greta Thunberg valt att stanna hemma, bland annat just eftersom hon menar att mötena ”i huvudsak [används] som ett tillfälle för ledare och människor i maktpositioner att få uppmärksamhet genom att använda olika typer av greenwashing. Den är inte tänkt att ändra hela systemet utan bara för att uppmuntra en gradvis progress.

På mötet ska bland annat vår nya klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari delta. Hon ger uttryck för just den här ”inte jag, inte i dag”-attityden när hon säger att Sverige ”i det långa loppet driver […] en ambitiös klimat- och miljöpolitik men det finns kortsiktiga anpassningar som behöver göras.” I morgon, kanske. När alla andra kriser är lösta. Då kanske vi kan börja kolla på det där med klimatkris.

Tyvärr funkar det inte så. Klimatförändringarna är på riktigt, och övriga kriser kommer helt enkelt aldrig sina (och de kommer i allt större utsträckning födas ur klimatkrisen). Forskning såväl som människors egna erfarenheter världen över är överväldigande eniga. Ja, vi har också skyhög inflation, energikris och krig just nu. Det har klimat- och miljöministern helt rätt i. Men att det skulle vara en ambitiös klimatpolitik att sänka skatten på bränsle, sänka reduktionsplikten och slopa de förändringar i reseavdrag som riksdagen beslutade om tidigare i år är svårt att begripa.

Vi behöver förändra vårt beteende för att skapa ett mer hållbart samhälle. Det går såklart att tycka att vi har ett extraordinärt läge just nu, och att det kräver extraordinära lösningar. Men det argumentet går att överanvända in absurdum. “Inte jag, inte i dag”. När ska vi förstå att det inte går att använda andra kriser som en ursäkt för att slippa agera mot klimatförändringarna?

”Vi har ett svårt läge som gör att flera regeringar i Europa behöver anpassa sig till människors verklighet, se till att människor har råd att åka till jobbet och kan leva sina liv” säger Pourmokhtari för att försvara regeringens oambitiösa klimatpolitik. Det är ett snävt sätt att se på klimatförändringar.

För vilka människors verklighet är det hon syftar på? Medelsvenssons med en globalt sett mycket hög levnadsstandard, eller människor som har förlorat hem och familj i extrema översvämningar? Hur mycket hjälper en sänkt bränsleskatt när ditt hus brunnit ner och din brunn sinat? I vilken verklighet anpassar sig klimatpolitiken efter klimatförändringarna, och inte utifrån idén att klimatförändringarna kan vänta tills vi bromsat inflationen och fått slut på kriget i Ukraina?

Verkligheten väntar inte. Istället för att se rådande läge som ett rättfärdigande av ökade utsläpp bör vi se det som en möjlighet att ställa om. Hur kan vi hitta nya sätt att transportera oss? Nya sätt att se på arbete? Nya sätt att se på mat och konsumtion, som inte utarmar planeten och eldar på klimatkrisen? Det borde vara de frågor regeringen diskuterar. Det borde vara de frågor de som deltar i COP 27 från Sverige tar med sig.

Låt oss prata om omställning i en föränderlig värld, och sluta att krampaktigt bita oss fast i det som vi vet är förlegat.