Bilderna på stora vidder, motljuset bakom bergen, sagolandet där de goda alltid besegrar de onda, har blivit synonymt med Nya Zeeland och dess filmindustri sedan Peter Jackson färdigställde sin trilogi ”Lord of the Rings” i början av nollnolltalet. Verkligheten är en annan: miljöförstöring, tystnadskultur och en regering som kryper för mäktiga produktionsbolag.
NYA ZEELAND | Personer som varit inblandade i produktionen av Amazons påkostade strömningsserie ”Sagan om Ringen: Maktens Ringar” har vänt sig till The Guardian med uppgifter och vittnesmål kring miljöförstöring.
Därtill ska officiella uppgifter om respekt för lokalsamhällen och miljö vara lögner och anställda inom produktionen är rädda för att uttala sig av rädsla för repressalier.
När det gäller miljöförstöring och storskalig nedskräpning har The Guardian tagit del av bilder och vittnesmål, varav flera är lokalbor som åsett hur produktionsapparaten använt sig av naturen för dumpning av giftig rekvisita och plastattiraljer.
Franchiseparadis och skandaler
Nya Zeeland har ända sedan Peter Jacksons filmtrilogi ”Lord of the Rings” 2001–2003 vuxit ut till ett filmproduktionsepicentrum med en rad inkomstbringande produktioner bakom sig, ”Avatar”-franchisen och ”Mission Impossible 6”, för att nämna några.
Peter Jacksons andra stora trilogiprojekt – ”The Hobbit” – kom emellertid kantas av en rad skandaler, däribland djurplågeri, vilket kastade mörka skuggor över den nyzeeländska filmindustrin och den viktiga turistsektorn i stort.
Följden blev 2010 års ”The Hobbit”-lag som försvagade fackliga rättigheter för filmanställda och i förlängningen även möjligheterna att påtala brister och arbetsplatsosäkerhet – allt för att inflytelserika och penningstinna produktionsbolag inte ska vända sig annorstädes i jakt på inspelningsplatser.
En följd av lagen från 2010 är att få inblandade i Amazons ”Maktens Ringar” vågar framträda öppet med sin kritik.
Pengarna bestämmer
Att filmindustrin är viktig för Nya Zeelands ekonomi råder det inga tvivel om. Landets ekonomiutvecklingsminister Stuart Nash räknar att staten kommer håva in minst tio miljarder kronor endast mellan 2021 och 2025, mycket tack vare den skattemässigt subventionerade filmnäringen.
Huruvida beroendet av storskaliga produktioner gagnar den nyzeeländska arbetsplatsdemokratin är däremot tveksamt. Att gå emot arbetsgivaren, exempelvis med kritik eller att påtala brister eller fel kan stå en dyrt, menar en ”Maktens Ringar”-anställd som The Guardian talat med:
– Du kan få sparken, bli svartlistad. Om det händer lär ingen vilja anställa dig efter det, säger hen.
