Ännu ett globalt klimatmöte har passerat. Och med det har även förtroendet för mötena fallit. COP27 var en besvikelse redan innan mötet tog fart. Den dubbelmoral som började med att låta Coca-Cola sponsra satte tyvärr tonen.
Det visade sig sedan att över 90 procent av sponsorerna hade kopplingar till industrin för fossila bränslen. Global witness räknade 636 lobbyister för industrin i korridorerna. Det var alltså 25 procent fler lobbyister jämfört med i fjol. Det är inte konstigt att förhandlingarna rör sig i snigelfart.

De globala klimatkonferenserna kräver allt mer att omvärlden ska se mellan fingrarna. Bortom det ökade inflytandet som diverse sponsorer och företag har fått. Och bortom det faktum att världens ledare flög in på runt 400 privatjet. Även bortom det faktum att de som ska leda kampen mot klimatförändringarna beter sig som miljardärer på semester. Vi ska helst också acceptera att utrymmet för civilsamhället var starkt begränsat i år.

Det är inte så konstigt längre att COP-mötena kallas för greenwashing-festivaler. Tyvärr ligger det mycket sanning i att både politiker och företag använder mötena för att framstå som miljövänliga. Det är viktigt att inse att konferenserna drar till sig krafter som inte är där för miljöns eller omvärldens bästa. Tvärt om, de är där för att dra i handbromsen.

Civilsamhället uppmärksammade problemet ett bra tag innan COP27. Med en kampanj som syftade till att förhindra inflytandet av stora förorenare. Bland annat krävdes att de inte skulle få ta del av beslutsfattandet eftersom de försvagar det globala arbetet mot klimatförändringarna. Och orsakar att vi balanserar på gränsen till utrotning.

Ett annat krav var att klimatmötena inte får användas till greenwashing. I år fanns som bekant stora loggor av både Coca-Cola och Microsoft på mötet. Coca-Cola är världens största producent av plast. Och Microsoft är olje- och gasindustrins största tech-partner. Kampanjen lyfte faktumet att COP-mötena kommer att misslyckas så länge denna typ av samarbete accepteras.

Därför är det inte så konstigt att COP27 blev en besvikelse. Det resulterade i vaga ordval och en ny fond utan några pengar i. Självklart är den nya fonden för förluster och skador en liten framgång, eftersom det Globala syd har kämpat för den i över 30 år. Men två veckor av förhandlingar borde ha klarat betydligt mer än så. För tillfället är fonden enbart en symbol. Inte klimaträttvisa.

Det är som om vi har glömt bort den snabba omställning som skedde under pandemin. Vi lyfter en tom fond till höjden och nöjer oss med att diskutera vem som ska fylla den vid nästa möte. Nästa år. Eller kanske kommer beslutet skjutas på mer än så. Hur många klimatkatastrofer kommer att ske där emellan? Hur många människor kommer att lida utan att få den hjälp de hade kunnat få? Och hur mycket mer kommer industrier att kunna släppa ut tack vare vaga ordval och bromsade åtgärder?

Det går inte att skapa den förändring som krävs med samma mönster som har skapat problemet. Det går inte att ha fler röster för den fossila bränsleindustrin vid bordet än det finns röster från civilsamhället. Regeringar och förorenande företag måste pushas tillbaka och pressas av folket. De som drivs av andra agendor än att samhällshjulet ska fortsätta rulla på till varje pris. Eller som drivs av andra motiv än tillväxt. COP-mötena behöver reformeras.