Kort efter att Tidöavtalet presenterades så lade Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik ut en artikel på deras intranät där han redogjorde för hur avtalet kommer att påverka myndighetens arbete. Många i personalen reagerade kraftigt. ”Vill bara gråta”, skrev en person. En annan undrade vart medmänsklighet och solidaritet tagit vägen, en tredje sade att hen skulle be om att få tidigarelägga sin pension. Samtidigt var det flera anställda som ifrågasatte att andra skrev öppet om sina känslor och som menade att man som myndighetsperson måste vara “frikopplad från sina egna politiska åsikter och känslor”. 

När Mikael Ribbenvik gästade 30 minuter med Anders Holmberg nyligen fick han med anledning av detta frågan om det jobbar aktivister på Migrationsverket. Ribbenvik svarade snabbt nej. Samtidigt betonade han att det är människor som jobbar på Migrationsverket och att man har rätt till att uttrycka sina känslor och åsikter på till exempel kafferaster så länge det inte påverkar ens yrkesroll. 

För egen del hade jag blivit mer bestört om det hade varit så att personalen inte alls reagerade på innehållet i Tidöavtalet. De borde ju nämligen, kanske bättre än några andra, inse vilka extrema konsekvenser det kommer få för väldigt många människor om allt som står i avtalet genomförs. 

Ta bara en sådan sak som att man vill ”utmönstra permanenta uppehållstillstånd”. Den oro och stress som det måste skapa hos alla de människor som har fått permanent uppehållstillstånd och som trodde att de var trygga, men som nu riskerar att få det tillbakadraget, går knappt att föreställa sig. Handläggarna och den övriga personalen inser troligen också att det är massor av människor som kommer att hamna mellan stolarna, som regeringen vill utvisa men som mottagarländerna vägrar att ta emot, och som kommer få leva som papperslösa med allt vad det innebär.

Att de som blivit ålagda att utföra det här uppdraget av regeringen uttrycker sina känslor bör tas som ett gott tecken. Det visar att det inte bara är robotar som jobbar på Migrationsverket utan att det också finns människor som faktiskt bryr sig. Om de sedan nöjer sig med att bara skriva ut sin sorg på intranätet eller om de mer aktivt kommer ta strid mot förslagen, och därmed kanske riskerar sin anställning, får framtiden utvisa. Men jag hoppas att det även på Migrationsverket finns anställda som inte bara ser sig själva som kuggar i ett hjul utan som också tar de möjligheter de har att påverka.

Ett annat gott tecken är alla anställda på skolor, inom sjukvården och på bibliotek som de senaste veckorna har protesterat mot den del i Tidöavtalet där det står att anställda inom kommuner och myndigheter som möter personer som vistas olovligen i landet ska ha anmälningsplikt. Inom lärarkåren har 9 av 10 sagt att de kommer att vägra att anmäla papperslösa elever, styrelsen för BiS, Bibliotek i samhälle, tycker att förslaget i sin helhet bör hamna i papperskorgen och till och med den nya sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson (KD) har sagt att hon inte tycker att hälso- och sjukvården ska omfattas av anmälningsplikten.  

Det är värt att påminna om att en av de starkaste faktorerna bakom att Förintelsen kunde äga rum var att det fanns massor av människor som vägrade erkänna sin egen roll i det hela, som menade att de ”bara gjorde sitt jobb”. Givetvis var det en helt annan situation, men tyvärr finns samma mönster även i dag. Att aldrig ta moralisk ställning utan bara utföra sina arbetsuppgifter är i längden livsfarligt. 

Så om man med aktivist menar någon som vågar ifrågasätta, som tar ställning för solidaritet och medmänsklighet och som påpekar det omänskliga i att jaga papperslösa barn eller att inte behandla människor som är svårt sjuka – ja, då hoppas jag sannerligen att det jobbar många aktivister på våra myndigheter.