KONFLIKT | Att populistiska högerradikala partier har vuxit i storlek samtidigt som socialdemokratiska partiers stöd har minskat har länge varit ett tydligt mönster i såväl Norden som i många europeiska länder. Utan starkt stöd från arbetarklassväljare hade de högerradikala partierna aldrig kunnat bli så pass stora som de i dag är i många europeiska länder.

Under de senaste två årtiondena har samtidigt de tyska socialdemokraterna förlorat drygt 20 procentenheter av sitt stöd, i Frankrike har socialdemokraterna tappat drygt 16 procentenheter, och i Sverige, Finland, Norge och Danmark låg de socialdemokratiska partiernas genomsnittliga röstandel på 33,9 procent under 1990-talet. På 2010-talet hade det stödet sjunkit till 25,3 procent. För de populistiska högerradikala partierna gäller det motsatta förhållandet.

Långsam start i Sverige

Jämfört med de nordiska grannländerna har utvecklingen varit långsammare i Sverige, och även i Finland, än i Danmark och Norge vilket delvis förklaras av att de danska och norska populistpartierna bildades långt tidigare.
Dansk folkeparti bildades 1995 av medlemmar i dåvarande Fremskridtspartiet som i sin tur bildades redan 1972. Norska Frem­skrittspartiet bildades också på 1970-talet och i både Danmark och Norge hade partierna i början av 2000-talet nått en etablerad position – även om de ännu inte var fullt accepterade.

Finska Sannfinländarna bildades på 1990-talet men profilerade sig inledningsvis som ett parti för grupperingar i såväl städer som på landsbygd som hade halkat efter resten av samhället. 2017 splittrades partiet och blev ett renodlat högernationalistiskt parti.

Strid om arbetarväljare

Att Sverigedemokraterna har haft svårare att slå igenom stort jämfört med Dansk folkeparti, Fremskrittspartiet och även Sannfinländarna har – förutom partiets betydligt mer extremistiska och nazistiska ursprung – också att göra med att den svenska socialdemokratin och den svenska fackliga rörelsen har varit så pass stark att de lyckades hålla kvar fokus på socio­­ekonomiska frågor och även behålla arbetarklassrösterna längre. Detta framkommer i boken The Battle Over Working-Class Voters: How Social Democracy has Responded to the Populist Radical Right in the Nordic Countries som kom ut 2021.

I boken har Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet, tillsammans med Sanna Salo som har en post doc-tjänst vid The Finnish Institute of International Affairs (FIIA), analyserat hur socialdemokratiska partier och fackliga rörelser, liksom populistiska högerradikala partier, har agerat och stridit om arbetarklassväljarna.

– Vi tror att det krävs både push­-faktorer som stöter bort väljare från de etablerade partierna, i det här fallet socialdemokraterna, och faktorer som drar väljare specifikt till de radikala högerpartierna för att man ska kunna förstå processen, säger Jens Rydgren till Tidningen Global i en intervju på Stockholms universitet.

Sociokulturella frågors ökade vikt

Ett skäl till att arbetarklassväljare i högre utsträckning har sökt sig till populistiska högerradikala partier är att sociokulturella frågor – exempelvis genus, hbtq, invandring , lag och ordning – har blivit mer framträdande än vad de tidigare har varit. Detta har bland annat att göra med en ökad samling i mitten i ekonomisk-politiska frågor – det vill säga att partier har närmat sig varandra på det området och att sociokulturella frågor då lätt får en ökad roll.

Med  tiden har sociokulturella frågor utvecklats till ny axel av politisk konkurrens mellan partierna, och detta har i sin tur lett till friktioner inom partier som har organiserats längs den socioekonomiska axeln.

I kombination med att delar av arbetarklassen har minskat i omfattning och delvis ersatts av medelklass, och i och med att den senare gruppen generellt hyser mer liberala värderingar i sociokulturella frågor rörde sig socialdemokratiska partier också i den riktningen med resultatet att den äldre tidens arbetarklass förlorade i politisk representation. Därmed uppstod en nisch som de populistiska högerradikala partierna kunde fylla när de började växa fram i Europa under 1980-talet.

Även de svenska socialdemokraternas klassprofil har blivit mer akademisk och medelklassinriktad vilket bland annat syns i att den relativa andelen av TCO:s och Sacos medlemmar har ökat i partiets väljarbas i förhållande till LO-medlemmarna.

Socialdemokraterna har också tydligt riktat sig mot medel­klassväljare, bland annat efter valet 2006 då man förlorade makten till den första Reinfeldt-regeringen efter att ha tappat nästan fem procentenheter av stödet och fjorton mandat i riksdagen – strategin blev att orientera sig mer mot medelklassväljare i storstäderna eftersom den största tillväxtpotentialen ansågs ligga i den väljargruppen. Men en sådan förflyttning riskerar också att leda till ytterligare förluster av den traditionella väljarbasen.

SD utropade sig till nytt arbetarparti

Forskning visar att ett skäl till att arbetarklassväljare överger socialdemokratiska partier till fördel för högerradikala alternativ är att de känner sig ignorerade eller tagna för givna av det etablerade parti man tidigare har röstat på. Detta kan bland annat ses i de nordiska exemplen.

I Finland fick Sannfinländarna knappt något stöd från motsvarande LO-medlemmarna i Suomen Ammattiliittojen Keskusjärjestö (SAK) i början av 2000-talet, men 2015 röstade drygt 25 procent av SAK-väljarna på partiet.

I Sverige var stödet för Socialdemokraterna bland arbetare omkring 60 procent tidigt 2000-tal medan det fram till 2019 hade sjunkit till 40,8 procent. Och mellan åren 2010 och 2019 ökade Sverigedemokraternas stöd i samma väljarbas från knappt fem procent till knappt 23 procent.

Sverigedemokraterna var också tidigt ute med att identifiera det potentiella stöd som fanns bland vissa arbetarklassväljare och förklarade sig 2009 vara det riktiga ”partiet för svenska arbetare”. Samtidigt har sociokulturella frågor vuxit i styrka, till Socialdemokraternas nackdel.

– Det gick så länge det var de ekonomiska frågorna som stod i fokus, att det var bra med en generell välfärdsstat och generell transferering, men så fort de sociokulturella frågorna blev viktigare för folk blev det svårare att hålla ihop, säger Jens Rydgren om dilemmat som har drabbat socialdemokratiska partier i land efter land.

Stöd från arbetslösa och sjukskrivna

Enligt SVT:s vallokalsundersökning i september hade stödet för Sverigedemokraterna bland arbetarklassväljare ökat ytterligare i år, till 29 procent. Bara tre procentenheter lägre än för Socialdemokraterna. Sverigedemokrat­erna fick också ett stort stöd av arbetslösa och sjukskrivna – ungefär lika stor andel av de grupperna röstade på Sverigedemokraterna som på Socialdemokraterna.

En fråga som infinner sig utifrån förflyttningen av olika väljarbaser mellan partierna är om generella välfärdsreformer från Socialdemokraterna skulle kunna ha påverkat utfallet i senaste valet. Jens Rydgren tror att det åtminstone delvis skulle kunna ha gjort det.

– Jag tror att det hade kunnat ha haft en viss effekt av två anledningar. Dels så skulle breda reformförslag ha kunnat appellera till det rent materiella intresset hos väljare, dels hade det krävts ganska genomarbetade och stora reformförslag för att placera ekonomisk-politiska frågor högt på dagordningen. Då hade kanske valrörelsen delvis ha kunnat handla om andra saker och det hade också kunnat ge effekt, säger Jens Rydgren men ger också flera möjliga förklaringar till varför Socialdemokraterna inte har satsat på mer omfattande reformer.

Han pekar tillbaka på den splittrade väljarbasen, de olika vänster- och högerfalangerna inom partiet, liksom partiets vilja att framhäva sina statsbärande kvaliteter som också kan öka oviljan att lansera reformprogram som skulle riskera ett budgetunderskott.

Röstmagnet för SD

De populistiska högerradikala partierna i Europa har alltså vuxit för att de har fyllt en lucka i det politiska landskapet men för att växa måste ett sådant parti också ha förtroendekapital för en viss fråga kopplat till synlighet för frågan.

Den positionen befinner sig Sverigedemokraterna i sedan flera år vad gäller invandringsfrågan. När den frågan diskuteras mycket blir det en röstmagnet för Sverigedemokraterna. Det kan alltså vara frågans synlighet som förklarar det ökade stödet för Sverigedemokraterna snarare än att fler och fler väljare har blivit invandringsfientliga.

Jens Rydgren pekar på det skifte i opinionen som skedde 2015–2016, och att det ökade stödet delvis kan ha att göra med reella faktorer där Sveriges segregationsproblematik påverkar opinionen.

Men, menar han, det avgörande är att Sverigedemokraterna har drivit sina frågor framgångsrikt liksom hur andra partier har reagerat på detta genom att flytta sig närmre Sverigedemokraternas syn på invandringsfrågor.

– Dels för att vinna tillbaka väljare men framför allt bromsa att fler väljare försvinner dit. Och dels för att genom att sudda ut gränserna så mycket det går hoppas man kunna döda den frågan över tid. Det har de ju inte lyckats med men jag tror att det är det som ligger bakom, säger Jens Rydgren.

Dansk folkepartis uppgång och fall

En sådan utveckling har däremot skett i Danmark. Resultatet har verkligen slagit igenom i årets val den 1 november där Dansk folkeparti blev det minsta partiet i folketinget med 2,6 procent av rösterna och endast fem mandat.

Men utvecklingen syntes tydligt redan 2019. Dansk folkeparti gjorde ett rekordval 2015 och fick då över 21 procent av rösterna. Fyra år senare förlorade partiet två tredjedelar av sitt stöd och landade på 8,9 procent. Det hade föregåtts av att den liberalt ledda regeringen drygt fyra månader innan valet hade fått igenom en lag som gjorde det enklare att tvinga asylsökare att återvända till sina hemländer. Detta genom stöd från såväl Dansk folkeparti som de danska socialdemokraterna.

– Det är ju möjligt att de i det valet hade uppnått en så pass stor konsensus att väljarna insåg att det inte kommer bli någon invandring till Danmark oavsett, så att andra frågor kom att fokuseras lite mer på, säger Jens Rydgren, som samtidigt betonar att det också innebär att partiets politik därmed dominerar landets politik åtminstone vad gäller invandringsfrågor.

Dessutom hade Dansk folkeparti vid tappet 2019 suttit som stödparti för höger-mittenkoalitionen ett helt årtionde, mellan 2001–2011. Jens Rydgren menar att trots att partiet inte formellt satt i regeringen och tog ansvar för den förda politiken så kom det att ses som ett maktparti och hade därmed svårt att behålla sin profil som ett parti i opposition. Detta kan drabba Sverigedemokraterna så småningom men som ett nyblivet stödparti lär de undkomma den kopplingen tills vidare.

Storleken problem för de högerradikala partierna

Samtidigt som de populistiska högerradikala partierna har dragit nytta av att socialdemokratiska partier har vänt sig till medelklassen i högre utsträckning och därmed har gjort det enklare för dem att locka över arbetarklassväljare, hamnar de själva i samma problematik i takt med att de växer.

Ju större ett populistiskt högerradikalt parti blir, desto fler väljargrupper med olika intressen ska sammanfogas och det blir svårare att driva den egna politiken. För ett parti som Sverigedemokraterna kan det bli svårt att hålla småföretagare nöjda och samtidigt få igenom förbättringar för sjukförsäkrade och arbetslösa.

Vissa grupper av arbetare, små egenföretagare och lantbrukare kan enas i sin kulturkonservatism men har olika preferenser i ekonomisk-politiska frågor där de två senare grupperna är betydligt mer marknadsliberala. Därför är det från ett sverigedemokratiskt perspektiv sannolikt ett klokt drag att formellt stå utanför regeringen. Jens Rydgren menar att de sannolikt helt enkelt har räknat ut att det är mer fördelaktigt för dem att stå utanför regeringen, i syfte att växa eller bibehålla sin storlek till nästa val.

– Jag skulle säga att det förmodligen är en gyllene position för dem som parti för att de kommer att få politiskt inflytande men de behöver inte ta ansvar för kompromisser och för politik som kanske inte får de avsedda resultaten. De har dörren öppen för att bli en högeropposition samtidigt som de är ett stödparti.

S kan blicka mot Danmark

Dansk folkeparti fick sitt genomslag redan 2001 men det dröjde till 2015 innan partiet tog sitt verkliga kliv framåt och blev landets andra största parti. Det var inför det valet som de danska socialdemokraterna för första gången erkände att man hade tappat väljare till Dansk folkeparti och man utsåg partiet till sin huvudkonkurrent. Men i och med valresultatet ändrade de danska socialdemokraterna partiets strategi, från en konfrontativ strategi till mer av ett närmande och till och med mer av en samarbetande strategi.

Frågan är om de svenska socialdemokraterna – i likhet med de danska socialdemokraterna för sju år sedan – kommer att inta en mindre konfrontativ strategi gentemot Sverigedemokraterna framöver. Jens Rydgren tror att sådana diskussioner kommer att föras inte bara inom Socialdemokraterna utan även inom Centern.

– Jag tror att vi kommer att få höra allt fler röster inom socialdemokratin i Sverige som kommer att peka åt det danska hållet. Partiets ovilja att ta strid emot de radikala förslagen inom de invandrings- och integrationspolitiska och kriminalpolitiska områdena i Tidöavtalet, som i stor utsträckning är hämtade från Sverigedemokraternas politiska program, är ett tydligt tecken på det, säger han.

”SD är mer radikala”

Jens Rydgren pekar dock på att Sverige skiljer sig från Danmark på betydande punkter och att det finns anledning att tro att strategin att neutralisera invandringsfrågan genom att närma sig radikalhögerns politik kan visa sig vara mindre effektiv i Sverige:

– Inte minst är Sverigedemokraterna ett mer radikalt parti än vad Dansk folkeparti är, och de kommer troligen att fortsätta att radikalisera sin position i takt med att andra partier närmar sig dem. Även om det skulle uppstå konsensus kring asylmottagning, till exempel, återstår frågan om återvandring, en fråga som Jimmie Åkesson redan 2018 pekade ut som det migrationspolitiska områdets nästa stora stridsfråga.

– Man ska också komma ihåg att Socialdemokraternas väljare är splittrade när det gäller synen på invandring och andra sociokulturella frågor, och skulle de gå allt för långt åt det sverigedemokratiska hållet skulle de också riskera att tappa väljare som är kulturliberala på olika sätt, säger Jens Rydgren.