För två veckor sedan, inför hundratals miljoner tittare (siffrorna är inte släppta än), ställde sig Irans fotbollsspelare och teg under nationalsången. Protesterna hade då rasat i landet i över två månader och bara veckan innan hade den första dödsstraffsdomen fallit.

Iranska fotbollslandslaget är inte de enda idrottare som har låtit sin idrott bli en scen för protesterna mot regimen. Vi är många som har imponerats och våndats över klättraren Elnaz Rekabi som i världscupen i ledklättring bestämde sig för att tävla med håret fritt. Hon blev snabbt, efter tävlingen, omhändertagen av iransk polis och sattes på ett flyg hem till Iran. Dagarna efteråt kom en offentlig ursäkt, där hon ”förklarade” att hon hade glömt att ta på sig slöjan när det var dags att gå upp på scenen.

Fotbollslandslaget hade match igen några dagar senare. Dagen efter deras första match var den blodigaste någonsin i hemlandet, och innan nästa match skulle spelas hade spelarnas familjer hotats med att fängslas och torteras. När nationalsången spelades grät några i publiken, några spelare rörde läpparna i takt till nationalsången, någon såg tårögd ut, alla såg sammanbitna ut.

Nu i helgen kom så uppgifterna om vad som egentligen hände med Elnaz Rekabi. Strax efter att hon tävlat hade hennes bror arresterats och nu har familjens hus rivits.

Det finns ingenting som tyder på att den iranska protestvågen kommer att ebba ut. Att den kommer gå över. Tvärtom. Och när befolkningen protesterar behöver vi stötta dem. Det må vara med sanktioner mot regimen, det må vara genom att sprida deras budskap. Men när vi diskuterar sanktioner mot Iran, får vi inte gå i den fällan vi nästan alltid annars gör, vi får inte låta dem drabba befolkningen.

Vi får inte göra det svårare för idrottare från Iran. För idrott är politik. Och bland de modigaste politiker jag sett på väldigt väldigt länge det är idrottare från Iran.