Jorden runt med Torbjørn C Pedersen
Dagboksanteckningar.
Sön 27 nov – dag 3 335

Tre länder till! Bara tre länder till, och jag kan återvända hem.
Tuvalu, Sri Lanka och Maldiverna. Tre önationer. En i södra Stilla havet och två i Indiska oceanen. Det beräknas ta fem till sex månader att nå dessa tre länder vilket verkligen understryker hur komplex min jorden runt-resa är.

Jag är nu tillbaka i Fiji, vilket är tredje gången jag besöker denna utpost i södra Stilla havet.

Sedan augusti har jag lyckats resa med ett containerfartyg från Fiji till Samoa. Med ett annat till Tonga. Ytterligare ett till Nya Kaledonien, ett till Vanuatu och slutligen ett tillbaka till Fiji.

Föreställ dig att planera ett projekt som involverar fem containerfartyg. Men som blev till trettiofyra. So far!

Vanuatu var ett mycket speciellt land för mig att besöka eftersom det blev mitt land nummer 200. Utan att flyga och utan att återvända hem. Det blev också det tjugofemte landet där min ”Ultra–Wifey” kom på besök. Det blev också landet där vi gifte oss på ett juridiskt bindande sätt.

Ultra-Wifey fick sitt smeknamn år 2021. Jag var fast i Hongkong och det fanns inget sätt för henne att besöka mig under pandemin. Eller faktiskt, det fanns ett sätt: hon kunde hälsa på om vi var gifta, och om jag var bosatt i Hongkong. Genom vänner fick jag reda på att man kan gifta sig på nätet genom en byrå i Utah, USA, dessutom skulle ett sådant äktenskap erkännas som giltigt i Hongkong.

Jag fick jobb i Hongkong och ansökte om tillfälligt uppehållstillstånd, vilket godkändes. Vi gifte oss på nätet den 19 december 2020 och hon flög till Hongkong strax efter giftermålet som min fru.

Ett tag gav jag henne smeknamnet ”Wifey”, men så fort hon tagit sig igenom Hongkongs 100 kilometer långa MacLehose Trail började jag kalla henne för Ultra-Wifey. Hon förtjänade det.

I början av 2022 kom hon för att besöka mig i Australien. Det var vår avsikt att gifta oss IRL då men Australien kräver att ett äktenskap tillkännages minst en månad innan, så det gick i stöpet.

Jag rakar mig endast när jag ska träffa Ultra-Wifey och mitt skägg blev nu återigen långt. Hon lyckades sedan flyga till Vanuatu för att vi ännu en gång skulle få träffas. Det är en tvådagarsresa från Köpenhamn, via Singapore och Sydney.

Det var inte direkt lätt att gifta sig i Vanuatu. Särskilt inte eftersom vi inte är religiösa och begärde en officiant. Vi hade dock tur och hittade den hjälp och det stöd vi behövde och giftermålet såg ut att kunna bli verklighet. Under tiden vi väntade njöt vi av några dagar utan regn i det lilla tropiska paradiset.

Vanuatu är ett av de minst besökta länderna i världen. Men landet har mycket att erbjuda när det gäller variationer av både människor, landskap, flora och fauna. Vanuatu har vackra bergiga vandringsleder, imponerande stränder, aktiva vulkaner, färsk-varor, lokalproducerad choklad och mycket, mycket mer. Det är också ett mycket säkert land att besöka, utan giftiga spindlar eller ormar, och en mycket vänlig befolkning. I Vanuatu lever du på ”Vanuatutid”, det är i princip ”ötid”, men i Vanuatu.

Vi gifte oss på en trevlig resort nära Paradise Cove. Vi checkade in och lät chefen för hotellet ta hand om alla saker åt oss.

Det var också chefen som informerade oss om vilken dag vi skulle gifta oss eftersom han visste det före oss. Tydligen var vår officiant också pastor. Det var okej för oss.

Vi fick höra att ceremonin skulle äga rum runt solnedgången, men kvart i tre sade chefen att det skulle vara klockan tre. Visst, inga problem för oss. Vi ville ha något tyst, privat och intimt, och de anställda på resorten var superglada å våra vägnar. Alla gäster på resorten hade också informerats. Till slut blev allt väldigt trevligt. Personalen hade ordnat med några spektakulära dekorationer gjorda av blad och blommor, väldigt unikt och väldigt vackert.

Chefen hade ordnat tårta och champagne. Pastorn kunde inte hålla sig och råkade välsigna oss i Herrens namn. Inga problem.

Vanuatu, och Stilla havet för den delen, är en mycket religiös del av världen. Och så gifte vi oss igen. Och den här gången gäller giftermålet även i Danmark.

Även om bröllopet var mer av en formalitet för mig så var ceremonin väldigt känslosam.

I det ögonblick som min kropp kände allvaret i att binda sig till den kvinnan jag älskar, för resten av mitt liv, i det ögonblick då jag skulle säga ”ja”, var det inte bara min mun som talade ut ett ord. Det var både känslosamt och en stor dos allvar.

Vår smekmånad avbröts tyvärr eftersom mitt skepp till Fiji anlände tidigare än planerat. Så då blev Vanuatu det första land jag lämnade före Ultra-Wifey.
Jag steg ombord på rederiet Swire Shippings skepp Highland Chief och for iväg.

Utmaningen är nu att hitta ett sätt att ta sig till Tuvalu utan att flyga och sedan återvända till Fiji. Det är krångligt eftersom Tuvalu också är ett av världens minst besökta länder och endast har 11 000 invånare. De kräver fortfarande att deras besökare sitter i hotellkarantän vid ankomsten, och medan de nyligen har lättat på sina covid-19-restriktioner har de också upplevt sitt första riktiga utbrott med mer än 200 fall. Som tur är så är de allra flesta vaccinerade och det borde gå bra.

Det går färjor mellan Fiji och Tuvalu men de går inte regelbundet. Tuvalu besöks regelbundet av containerfartyg men de är inte så förtjusta i att ta ombord passagerare under pandemin. Det finns för närvarande inga segelbåtar eller yachter på grund av orkansäsongen. Jag har hört rykten om ett tankfartyg som seglar mellan Fiji och Tuvalu och likaså har jag hört om pråmar som gör resan. Men jag har inte kunnat bekräfta några rykten än.
Det är som att lösa ett mysterium.

***
LÄS MER
Välkommen till flygfritt resande 2022!
Hongkongs mest kända spöknätsjägare
Medan världen fortsätter att snurra
Ett är säkert – vi kan alltid bli bättre