Sist jag hade anledning att skriva om Rasmus Paludan var för tre år sedan, i något som för den svenska publiken kanske då mest framstod som ytterligare en distanserad rapport om vårt mer öppet rasistiska grannland i söder, eller som en anledning så god som någon att tala om Youtubes algoritmer.

Paludans högerextrema parti Stram kurs var bara 0,2 procent från att ta sig in i det danska folketinget i valet 2019, med förbud mot Islam och utvisning av alla icke-danskar ur landet med omedelbar verkan på partiets uttalade agenda, men har därefter inte fått särdeles mycket stöd eller ens uppmärksamhet.

Att Paludan fick så extremt många röster i det valet var på grund av uppmärksamheten han genererade, i början via Youtube, senare i rikstäckande nyheter och till sist genom att få vara med i alla riksdagsdebatter på teve fast hans parti inte ens var med i riksdagen. Den uppmärksamheten kom först och främst av att han exempelvis ställde sig på Nørrebro och kissade på Koranen, medan han hade poliseskort som beskyddade honom. Provocerande, minst sagt. Och folk reagerade, minst sagt. Med våld, vissa gånger. Och det våldet blev viralt på sociala medier. En succé, för Paludan.

Nu har han planer på att starta upp samma parti fast i Sverige, vilket han lagligen kan göra eftersom han är svensk medborgare sedan 2020, på grund av att hans pappa är svensk.

Nu har han planer på att starta upp samma parti fast i Sverige, vilket han lagligen kan göra eftersom han är svensk medborgare sedan 2020, på grund av att hans pappa är svensk. Samma år arrangerade han även en koranbränning i Malmö – men kunde inte själv delta eftersom Sverige faktiskt införde inreseförbud mot honom då, giltigt i två år.

Nu har de två åren gått och Paludan är i skrivande stund på turné i Sverige – och hans strategi då som nu är att vara provocerande på gränsen till olaglig, vilket han hoppas på kommer leda till motdemonstrationer, upplopp och förhoppningsvis våld.

Hela hans marknadsföringsplan är att han ska provocera muslimer och antirasister till aggressivitet, och därmed lyckas framstå som ”den sansade rösten för yttrandefrihet”. Han säger att människor som inte är vita är mer benägna att ta till våld – och när våldet sedan sker på hans provokation så ”bevisas” hans eget uttalande som sanning. Och då får han uppmärksamhet och inte minst sympati från andra rasister eller smygrasister.

Vi får inte falla för hans helt uppenbara plan. Hela Rasmus Paludan är ett fantastiskt exempel på att man inte ska ge mobbare någon uppmärksamhet. Så faller de i glömska, snabbare än Youtube kan säga ”borderline content”. En mobbare utan röst kan inte skada någon.

Om ingen lyssnar eller reagerar aggressivt så faller hela hans rasistiska korthus av påståenden platt.

Om ingen lyssnar eller reagerar aggressivt så faller hela hans rasistiska korthus av påståenden platt. Vill man visa att man inte håller med honom är fredliga protester det han absolut mest av allt inte vill ha. Och vi får aldrig ge rasisterna det de vill ha.

Rasmus Paludan är inget mer än en mellanstadiemobbare som använder ord som ”horbok” för att beskriva Koranen och säger att islam är en ”homo-religion” som vore han inte äldre än 11 år och just lärt sig vilka de ”fula” orden är. Behandla honom som det, varken mer eller mindre, så kommer han aldrig någonsin kunna bli mer än just det.