Under kalla kriget var korrespondenter i öst och väst inte bara måltavlor för den maktsfär de var stationerade att bevaka – de var även ansatta och pressade av narrativ och krav på politisk lojalitet. I väst kallades framhållandet av det egna kapitalistsystemets förträfflighet över östblockssocialismens brister emellertid inte för ”propaganda”, utan ”information”. En självbild som inte bara överlevde kalla krigets slut, den har även övervintrat i form av cementerade narrativ som ifrågasätter en av den moderna journalistikens hörnpelare: objektiviteten. Ett hundraårigt begrepp och koncept som av flera anses vara både vantolkat och missförstått.
Del 1: Myten om objektivitet
JOURNALISTIK | Det råder delade meningar om ett ofta citerat citat: ”Krigets första offer är sanningen.” Som när begreppet myntades första gången. Var det 1918 i den amerikanska kongressen av den kaliforniske senatorn Hiram Warren Johnson fyra år efter startskottet till ”det stora kriget”, sedermera känt som första världskriget?
En klarsynt slutsats just som krigsmakterna höll på att knyta ihop liksäckarna i Europas skyttegravar och förbereda sig inför fredsavtal med utgång i den kontroversiella Versaillesfreden, 15 miljoner döda senare.
Eller bör det återkommande citatet snarare tillskrivas den brittiske toryanhängaren och författaren Samuel Johnson i ett av många brev som skrevs under Sjuårskriget på 1760-talet där brittiska och franska imperier for runt till planetens alla hörn för att säkra världsherravälde.
En annan teori är att såväl 1900-talets Johnson som 1700-talet dito helt sonika bara citerade den grekiske dramatikern Aeschylus – som kom till samma insikt 500 f.Kr som medborgare gör anno 2022, framför nyhetspuffar om ryska invasionsstyrkors strider mot ukrainska motståndsförband med civilbefolkning i skottlinjen.
”Slaget om idéerna”
I väpnade konflikter – jämsides med människans industriella utveckling och teknologiska kommunikationsförmågor – har narrativet blivit en hårdvara som båda sidor om slagfältet håller som gisslan utan pardon. Det behöver inte heller ens vara väpnade konflikter för att krigets medielogik ska se sig nödgad att inta och härska över rapporteringens domäner.
Under kalla kriget rådde istället ett slags konstant undantagstillstånd och belägring av det fria ordet där korrespondenter i många fall omedvetet och motvilligt blev språkrör för väloljade storpolitiska motiv. Väst–öst stod värd för en världsomspännande ”batalj om idéerna”, mellan sovjetisk socialism och amerikansk kapitalism, skriver Dina Fainberg, forskarassistent i modern historia vid City University of London, i Cold war correspondents:
”Ny historieskrivning om kalla kriget visar att ideologi var ett viktigt inslag i supermakternas dödläge”, skriver Fainberg.
Ändrat medielandskap
Mellan 1945 och 1991 genomgick medielandskapet snabba förändringar. Av flera anledningar och på flera fronter.
Teknik både introducerades, utvecklades och blev en spelare i sig. Teve kom in i bilden och ökade pressen på skrivande reportrar att leverera depescher och nyhetstelegram enligt löpande-band-scheman för att hålla de rörliga bildernas uppskruvade tempo.
I öst liksom i väst fanns framträdande och uppburna reportrar som på egen hand förmedlade världens tillstånd till massorna. Sanningarnas och verkligheternas riddare. De som reste dit få kunde, ville eller borde för att bevaka krig, flyktingkatastrofer, statskupper, elände.
”New journalism”
En av dessa var polacken Ryszard Kapuscinski som med sina litterära och personliga reportage snart blev en berömd reporter även i västsalongerna, inbjuden till bokmässor och tv-studios, men efter sin död 2007 anklagad av en av sina ”journalistiska lärjungar” Artur Domoslawski för tillagda, förljugna och rentav påhittade narrativ.
Kapuscinski var själv ärlig med (och skrev bland annat i Reporterns självporträtt) att han fann stor inspiration och nya berättartekniker i den amerikanska vågen ”new journalism”. En ny sorts journalistik framtagen och stöpt under 1970-talet och där nyhetsjournalistiken kryddades med litterära och personligare inslag.
Artur Domoslawskis biografi och närmast anala granskning av Kapuscinskis journalistiska gärning och persona, författad och publicerad efter dennes död och utan möjlighet till genmäle, rönte även stor uppmärksamhet i väst där den polske reporternestorns till synes slarviga journalistik och yrkesmässiga vägval klumpades ihop med en allmän och kvardröjande bild av östeuropeisk syn på pressetik som rakt igenom förljugen och ideologiskt motiverad.
”Traditionell frihet”
Från andra sidan om Berlinmuren har emellertid självgodhetens klang fortsatt ljuda fastän järnridån grusades i novembermörkret 1989. En som tagit ton och bidragit till hyllningskören är Robert Magidoff, en amerikansk korrespondent stationerad ”bakom järnridån” i Moskva i kalla krigets inledningsskede på 1940-talet.
Magidoff blev en i raden av västerländska reportrar som utvisades till följd av spionanklagelser och skrev om sin tid i ideologiskt fiendeland i reportermemoarerna In anger and pity – a report on Russia. Där underströk han den i sina ögon största och enskilt väsentligaste skillnaden mellan journalister i väst respektive öst:
”Den traditionella friheten i vårt yrke att rapportera händelser fullt ut och objektivt.”
”Information” – inte ”propaganda”
Men senare forskning, bland annat framlagd i Dina Fainbergs Cold war correspondents, visar att även västkorrespondenter stationerade i öst blev föremål för politiska påtryckningskampanjer regisserade från högsta ort.
Särskilt frapperande, skriver Fainberg, var den dåvarande amerikanske presidenten Harry Truman historiska linjetal ”Campaign for truth” den 20 april 1950 – eller kanske snarare skådeplatsen: en exklusiv lunch anordnad av branschorganisationen American Society of News Editors.
Vita bordsdukar, gott vin och cigarrer blev vittnen till den förbrödrande stämning som närdes mellan medier och maktens män samtidigt som Truman underströk vikten av att motarbeta ”sovjetisk propaganda” med att avslöja kommunismens lögner ”som alla ändå känner till”. Något som presidenten underströk var varje amerikansk medborgares plikt, oavsett yrke, att göra.
Och något som skulle göras via spridande av ”information” från amerikanska myndigheter, sedermera publicerade av och vidarebefordrade och reciterade i amerikanska pressorgan som ”folket hyser stor tillit till”.
Skillnaden i väst, understryker Dina Fainberg, är att såväl journalister som myndigheter kallade detta vertikala ideologiflöde för ”information” istället för ”propaganda”. Information som bar neutralitetens, objektivitetens och oberoendets aftonklänning – och inte nedfläckad med politiskt bestämda verklighetsbeskrivningars fingeravtryck.
”Farligt politiskt klimat”
Allt i den oberoende, objektiva rapporteringens tjänst. Och eftersom det objektiva narrativet var att väst hade ett moraliskt ansvar att berätta för både sin egen publik och den som fanns öster om järnridån rörde sig således bara om en opartisk förmedling, inte om ett indirekt deltagande i en ideologisk batalj mellan två stormakter, vars medier i båda regeringskorridorer ansågs utgöra en grundbult i arsenalen.
Ett utnyttjande av mediers genomslagskraft och traditionella trovärdighetskapital som är oumbärliga för politiska ledares överlevnad i auktoritära stater (och dagens krigförande Ryssland är ett slående samtida exempel), men också föremål för hållbara fallstudier även i västvärlden.
Senast demonstrerat av den förre amerikanske presidenten Donald Trumps egen hovkanal Fox News som medieforskare pekar på som det mest flagranta och närmaste exemplet USA kommit en ”statslojal tv-kanal”.
Gretchen Carlson, tidigare välbetalt nyhetsankare och inflytelserik programledare för Fox & Friends, har i intervjuer efter att ha anmält sin dåvarande chef Roger Ailes för sexuella övergrepp 2016 vittnat om den ekonomiskt gynnsamma propagandaapparat som nyhetskanalen flätade runt Donald Trumps presidentskap:
– Jag tror att de lät den förre presidenten diktera vilka nyheter som förmedlades till det amerikanska folket. Vi befinner oss i ett farligt politiskt klimat i vårt land just nu, stående på branten till om vi faktiskt ska tro eller inte tro på fakta, sa Carlson till ABC News.
Hårdnat klimat, beprövade recept
Ett klimat som förefaller hårdna i spåren av Rysslands invasionskrig i Ukraina, stormningarna i amerikanska Kapitolium och populistiska ledares medvetna påhopp och styrning av medienarrativ (som i Jair Bolsonaros Brasilien, Nayib Bukeles El Salvador och Narendra Modis Indien).
Men också ett klimat som alltid varit utsatt för politiska tsunamis, visar journalisten Adam Hochschild och pekar i Lessons from a dark time ut exempel på att Trumps mediemanipulationer och förakt gentemot reportrar enbart utgjorde en förlängning av ett redan pågående – men illa bevakat – fenomen: övervakning av journalister.
”Samma stund som USA drogs in i konflikten i Europa [under första världskriget] började ett annat, mindre känt krig på hemmaplan. Bedrivet av federala agenter, lokalpolis och medborgargarden hade det tre fiender: alla som misstänktes hysa tyska sympatier, vänsterorienterade tidningar, och fackligt aktiva”, skriver Hochschild.
”McCarthyism” – en lukrativ löpsedel
Sedermera, efter andra världskriget, skruvades förföljelserna mot de två senare fiendekategorierna upp ytterligare i samband med den så kallade ”McCarthyeran” och visade att mediers förkärlek med färgstarka populistiska figurer som basunerar ut osanna och svepande utspel ingalunda föddes med Donald Trump.
Wisconsinsenatorn Joseph McCarthy förstod vikten av att använda sig av medier för att borra ner falsarier och anklagelser om ”kommunistsympatier” bland enskilda amerikanska medborgare, samtidigt som mediebolag firade ekonomiska triumfer när de satte McCarthys namn och citat på förstasidor och löpsedlar.
Så – journalistiken som en megafon för makthavare istället för förmedlare av insamlad information, eller både och?
Teknologins framfart, möjligheter och ständigt nya informationskanaler och plattformar ställer höga krav på mediebolag, publicister och enskilda reportrar, särskilt då allmänhetens förtroende bottnar i ett begrepp som vissa menar helt misstolkats – objektiviteten.
”Metoden – inte journalisten”
Kanske är hela grundsynen på journalistiken och nyhetsförmedlingens roll och utgångspunkt rentav felaktig? Kanske var ”objektivitet” bara det första steget i journalistikens utvecklingsfas, ett slags metod att testa och se om informationen reportrar fick och själva hade insamlat flöt eller sjönk.
I det ursprungliga objektivitetskonceptet är det metoden, inte journalisten, som kan anses vara objektiv, skriver journalisterna Bill Kovach och Tom Rosenstiel i The elements of journalism:
”Nyckeln låg i hantverkets disciplin, inte målet”, skriver de.
Begreppet, eller kanske snarare konceptet, objektivitet dök upp som en del av journalistiken efter första världskriget, någon gång på 1920-talet. Och det som en följd av ett växande krav på ”en konsekvent metod för att belysa information och ett transparent förhållningssätt till bevis utan att personliga och kulturella fördomar undergräver riktigheten i arbetet”, skriver Kovach och Rosenstiel.
Oklarhet kring reporterns roll
En annan fråga som författarparet diskuterar är varför fokus i allt högre utsträckning åläggs den tekniska utvecklingen och finkalibreringen av leverans av journalistiska produkter – istället för att säkerställa de journalistiska systemens tillförlitlighet.
En tillförlitlighet som bör hålla samma höga standard och krav som ställs på en forskare, enligt Walter Lippmann, filosof, journalist och emellanåt titulerad ”den moderna journalistikens fader”.
”Eftersom nyheter är komplexa och hala kräver god rapportering ett utövande enligt de högsta vetenskapliga dygderna”, skrev Lippmann i boken Liberty and the news.
Orden publicerades 1920. Ett drygt sekel senare kantas det offentliga informationstorget av krigslarm i Ukraina, en pressfrihet på global tillbakagång och informationsplattformar som gör det lätt för mediekonsumenter att sålla nyheter efter ideologiska preferenser och ”cancela” röster och budskap som inte passar in i det eftertraktade narrativet.
Därför ekar särskilt en mening från Walter Lippmans litterära efterlämningar aningen högre och relevantare än andra:
”Reportrars arbete har blivit hopblandat med det arbete som utförs av predikanter, väckelseister, profeter och agitatorer.”
*
Nästa del i artikelserien handlar om mediers olika sätt att rapportera om folkmord, eller inte rapportera alls om andra fall av samma brott.
* * *
LÄS ÄVEN:
När Fox News skrev historia
Minskad pressfrihet – en dold pandemi
Narcodollar, mutor och mord – Honduras föll samman efter kuppen 2009
