Över en natt raderades stora delar av de framsteg som kvinnor uppnått i Afghanistan. Det konstaterar organisationen UN Women, som fortsätter att kämpa i motvind.
Men med en ekonomi i djup kris har landet inte råd att undvara arbetskraft – något som kan vara till kvinnornas fördel.
AFGHANISTAN | Den 15 augusti förra året intog talibanerna Kabul. Snart skulle det med smärtsam tydlighet stå klart att de afghanska kvinnornas liv skulle förändras drastiskt, till det sämre.
Till en början gav talibanerna löften om att vara mindre extrema beträffande kvinnors rättigheter, och till exempel tillåta flickor att gå skolan.
Så blev det inte. I stället vreds klockan tillbaka ett tjugotal år.
”Bakslaget är enormt”
Och nu är förändringarna ett faktum. Flickor över 12 portades från skolorna, kvinnor utestängdes från sina tidigare arbetsplatser. Inte en enda kvinna ingår heller i talibanernas övergångsregering. Det ska jämföras med tiden före maktövertagandet då kvinnorna utgjorde drygt 28 procent av det afghanska parlamentet.
– Bakslaget är enormt. Det var visserligen inte perfekt tidigare men vi ska komma ihåg att det har funnits en tid då kvinnor i Afghanistan till och med ställde upp i presidentvalet, säger Alison Davidian som är UN Womens högsta chef i Afghanistan.
Det är strålande solsken och kölden har äntligen släppt sitt grepp om Stockholm när TT träffar Alison Davidian. Organisationen fortsätter att lägga kraft på att sprida information och upprätthålla en närvaro runtom i landet, berättar Alison Davidian som har varit landchef för UN Women i Afghanistan i drygt två år.
– Det är genom gräsrötterna i civilsamhället och vår närvaro på plats som vi kommer att kunna göra skillnad, säger Alison Davidian.
Kan inte undvaras
Afghanistans krisande ekonomi är en faktor som – av nödtvång – kan göra att utvecklingen går åt ett annat håll, både vad gäller kvinnors rörelsefrihet och deras möjligheter att arbeta. Helt enkelt därför att kvinnors arbetskraft inte kan undvaras. Och det blir i längden ohållbart med ett system där manliga släktingar måste följa med kvinnor som reser längre än den av talibanerna tillåtna sträckan på 72 kilometer, påpekar Alison Davidian.
– Det innebär att mannen kanske måste tvingas ta ledigt från sitt arbete för att ledsaga kvinnan, säger hon.
Bortsett från talibanerna kan den största faran för kvinnorna ofta finnas i det egna hemmet. Situationen har blivit allt osäkrare till följd av att afghanska män i pandemins kölvatten har förlorat sina jobb, inom exempelvis byggsektorn. Det har resulterat i att det många gånger har varit kvinnorna som har stått för familjens försörjning – något som leder till stor frustration i ett samhälle där mannen räknas som det självklara överhuvudet.
– Även om vi inte har exakta siffror, vet vi att våldet mot kvinnor ökar inte minst på grund av att män i allt högre utsträckning vistats i hemmet. En av de åtgärder vi kommer att vidta är att upprätta en ”hotline” dit kvinnor kan ringa för att få hjälp och stöd från oss, säger Alison Davidian.
Styrka och uthållighet
Hon poängterar att dessa frågor inte bara är en angelägenhet för länder i väst.
– Kvinnors rättigheter är en angelägenhet även för Afghanistans grannländer och andra länder i regionen.
Trots det mörka utgångsläget understryker Alison Davidian, som arbetat med frågor som rör kvinnors rättigheter i tio års tid, att det finns hopp.
– Det beror inte minst på de afghanska kvinnornas styrka. De fortsätter att protestera mot orättvisorna och ger inte upp sin kamp. Den afghanska kvinnokampen är en av de starkaste rörelserna i världen.
