Minst en miljon människor hålls inspärrade i läger i Kina – men när världssamfundet ska diskutera saken så tar det stopp.
Flyende i bland annat Sverige pressas att hålla tyst.
– Kina har en lång arm som kan nå överallt, säger uigurledaren Dolkun Isa.
KINA | I april satt Sayragul Sauytbay på ett tåg mot Malmö. Plötsligt märkte hon att en främmande kvinna fäst blicken på henne. Kvinnan kom fram och satte sig på sätet bredvid. Sedan började hon prata kinesiska.
– Hon frågade mig vart tåget går någonstans. Till Malmö central, svarade jag, bara på svenska. När jag tittade på henne en stund senare så filmade hon och tog bilder av mig. Jag frågade varför hon gjorde så och hon svarade att hon bara fotograferade lite i allmänhet inne i tåget. Jag bytte vagn, berättar Sayragul Sauytbay, som flydde Kina för drygt fem år sedan och tog sig till Sverige.
– Det är många som ringer mig och säger åt mig att sluta upp med min aktivitet som har med Kina att göra. Att jag ska hålla tyst, att det är bra för mig och min familj och mina barn. När jag åker tåg eller buss så tänker jag alltid på vilka jag har omkring mig.
Lite läcker ut
Sayragul Sauytbay har vittnat om hur hon placerades i ett av den kinesiska statens stora interneringsläger i provinsen Xinjiang. Allra minst en miljon människor från i huvudsak muslimska minoritetsgrupper beräknas ha satts i sådana läger eller i fängelser under de senaste sex åren. Vissa beräknar att det uppgår i två eller tre miljoner.
Det som sker i lägren i Xinjiang har varit och är notoriskt svårt att utreda för journalister och andra oberoende parter. Kina har med kraft bestridit alla anklagelser om övergrepp. Människor som har lyckats ta sig därifrån, och anhöriga i andra länder, vittnar om hur de förföljs och hotas världen över.
– Kinas transnationella förtryck är väldigt starkt, säger Dolkun Isa, ordförande för Uiguriska världskongressen (WUC) som representerar exiluigurer i världen.
– Kina försöker på mängder av olika sätt att förtrycka och pressa den uiguriska gruppen – och särskilt uiguriska människorättsaktivister – till tystnad. De flesta har familjemedlemmar som hålls som gisslan i hemlandet.
2010 dömdes en 62-årig uigurisk man i svensk domstol för att ha spionerat på andra uigurer i Sverige. Dolkun Isa pekar på rapporterna om att Kina driver egna polisstationer i ett 50-tal länder i världen för att övervaka kinesiska medborgare. En sådan polisstation har pekats ut i Stockholm.
Är terroriststämplad
Flera uiguriska företrädare i Sverige vittnar om konstiga telefonsamtal och om hur Säkerhetspolisen har kontaktat dem av oro för deras säkerhet.
Dolkun Isa varnar Sverige ”utifrån egen erfarenhet”. Kina stämplar honom sedan länge som terrorist och hade en internationell arresteringsorder utfärdad mot honom i 21 års tid.
I dag är uigurledaren bosatt i Tyskland. Han säger sig inte veta hur många av hans anhöriga i Kina som ännu är i livet. Under de senaste åren har han på indirekt väg fått besked om att hans föräldrar har avlidit i läger och att hans bröder har dömts till fängelse eller försvunnit.
– Detta är min familjetragedi. Men mitt fall är inte unikt, alla uigurer i världen har liknande problem, säger han.
– Det är därför många väljer att hålla tyst, för så fort de uttalar sig får de eller deras familjer betala ett pris.
Känsligt i FN
Kina anser att behandlingen av minoritetsgrupper är en intern angelägenhet och avfärdar konsekvent alla anklagelser som Kinafientliga lögner.
När FN:s ständigt omstridda människorättsorgan utredde frågan så tog det sin tid. Människorättschefen Michelle Bachelet sade sig vara under enorma påtryckningar från alla håll och rapporten släpptes till sist några minuter i midnatt den sista augusti förra året – Bachelets sista dag på jobbet.
Det finns skäl att tro att det begås brott mot de mänskliga rättigheterna inom ramen för ett systematiskt förtryck, enligt FN- rapporten. Ordet ”folkmord” – som minoritetsgruppernas företrädare och länder som USA använder – förekommer inte alls.
– Språket i rapporten var väldigt svagt, säger Dolkun Isa.
Sedan var den formella diskussionen över. I ett nästa steg skulle människorättsrådet diskutera skrivelsen, men Kina och en knapp majoritet av medlemsländerna satte sig på tvären och stoppade det.
50 länder, däribland Sverige, uttryckte då i stället sin oro för den pågående situationen i Xinjiang i ett gemensamt uttalande. Dolkun Isa vill dock se mer konkreta åtgärder, som att den svenska riksdagen erkänner ett pågående folkmord.
I mars framträdde Isa inför människorättsrådet i Genève för att uppmana det att tala om den känsliga rapporten. Då blev han tidigt avbruten av Kinas representant som invände att uigurledaren var en ”anti-kinesisk separatist” som inte borde få komma till tals.
"Betalat enormt pris"
Kelbinur Sidik har liksom Sayragul Sauytbay förts till Kinas stora läger och senare lyckats fly. Hon bor i Nederländerna och vill berätta för omvärlden vad hon har varit med om.
– Jag har såklart utsatts för hot och påtryckningar i Nederländerna sedan jag började vittna, men jag fick tidigt veta av myndigheterna att jag hade blivit placerad på en skyddslista, säger hon och berättar hur hennes kontakt med anhöriga i Kina har klippts.
Sidik har vittnat inför den amerikanska kongressen och andra parlament världen över, samt inför en informell uigurtribunal där de misstänkta förbrytelserna har retts ut.
– Jag har betalat ett enormt pris för min aktivism, men aldrig ångrat beslutet att kliva fram, säger hon.
Sayragul Sauytbay säger hon ibland träffar personer i Sverige som inte känner till vad som pågår i Xinjiang, eller Östturkestan som det kallas bland turkfolken. Vissa vet ungefär – men upplever att det inte påverkar dem, säger hon.
– Därför försöker jag på alla vis att använda min röst för att berätta vad Kina gör och vad som händer i koncentrationslägren.
Bakgrund: Tvingades ”utbilda” i lägren
Sayragul Sauytbay och Kelbinur Sidik beordrades bägge att jobba som lärare, frihetsberövade på Kinas interneringsläger. Deras berättelser är svåra att verifiera i helhet, men mycket understöds av andra vittnesmål. Detta är delar av det de berättat för parlament världen över.
.
Sayragul Sauytbay skickades till ett interneringsläger vid staden Zhaosu i Xinjiang. Under hennes fyra månader där, år 2017, hölls flera tusen personer inspärrade i lägret.
15–20 personer hystes tillsammans i celler som var ungefär 16 kvadratmeter stora och saknade såväl fönster som möbler. Behov uträttades i en gemensam spann.
Hon själv bevakades av vakter dygnet runt och hennes familj visste inte var hon var. Hennes uppgift var att undervisa om partipropaganda och ”röda sånger”.
På kvällarna tvingades fångarna skriva långa texter med självkritik, med budskap som ”Jag är inte bra för jag kan inte kinesiska”. När de inte ansågs göra tillräckligt bestraffades de på våldsamma vis, vuxna som barn.
.
Kelbinur Sidik har beskrivit tillvaron i lägren som en krigszon, med taggtrådsstängsel och väpnade vakter. Hon har vittnat om en kinesisk insats för att tvångssterilisera de muslimska minoritetsgruppernas kvinnor. 2017, när hon var 47 år gammal, tvingades hon sätta in en spiral. Drygt två år senare tvingades hon till en regelrätt sterilisering.
Hon tvingades arbeta som lärare i två läger. I det ena såg hon hur fångar hölls i smutsiga och förnedrande omständigheter, med begränsad tillgång till vatten och toaletter. I det andra lägret hölls kvinnor inspärrade och uppges ha blivit rutinmässigt utsatta för sexuella övergrepp.
Lektionerna bestod av att hon undervisade handfängslade personer i mandarin under sträng kamerabevakning.
Fakta: Förs bort utan vidare
Hundratusentals människor har enligt granskningar och forskningsrapporter placerats i interneringsläger i Xinjiang under de senaste ungefär sju åren. Redan för några år sedan sades det vara mer än en miljon och i dag uppskattas de vara ännu fler, när man räknar in godtyckligt fängslade personer och bortförda barn.
Kina motiverar den stränga massövervakningen och frihetsberövandena med ett ”folkets krig mot terrorn” som ska stävja påstådd extremism. Människor förs bort utan rättslig prövning, ofta vid minsta beteende som kan anses vara avvikande. Kina ville först inte kännas vid lägren, men började senare beskriva dem som omskolningsläger eller internat.
Vittnesmålen om tortyr, tvångsarbete, sexuella övergrepp och aggressiv indoktrinering är omfattande. Kina tillåter ingen oberoende insyn.
Hundratusentals barn har skilts från sina föräldrar och placerats på internat.
Mycket tyder på att det skett en bred steriliseringskampanj. Tusentals moskéer uppges ha blivit rivna.
Merparten av minoritetsbefolkningen i nordvästra Kina är uigurer, men där finns också etniska kazaker, uzbeker och kirgizer, samt andra kinesiska muslimer (hui).
Källor: FN:s människorättskommissionär, HRW med flera.
