Kärnkraften är som bekant regeringens snuttefilt och alla problems lösning. Som en trollkarl kan energiminister Ebba Busch (KD) dra upp nya kärnkraftslösningar ur hatten. Energikris: kärnkraft. Klimatkris: kärnkraft. Elpriskris: kärnkraft. En riktig trollkarl har dock större trovärdighet än Busch; kaninerna dras ju faktiskt upp ur den magiska hatten där och då. Hur mycket Busch än vill och försöker kommer inga nya reaktorer att se dagens ljus de närmsta 15 åren. Och det är ju nu problemen måste lösas.

Inte blir det billigt heller. Den annars så statsskeptiska regeringen kramar nu staten fullt ut. 400 miljarder kronor i statliga garantier kan den nya kärnkraften komma att kosta. Det motsvarar 40 000 kronor per svensk; gammal som ung. Det är en rätt kraftig subvention för att komma från en högerregering som annars vill motsätta sig statliga bidrag.

Det här är inga nyheter för våra läsare. Kärnkraften är helt enkelt dyr, långsam och dessutom farlig. Men det som det har talats mindre om är bränslet till reaktorerna; uranet. Ska Sverige investera storskaligt i ny kärnkraft behöver mängder av ny uran brytas. Någon uran bryts inte i dag i Sverige. Att fortsätta att köpa uran från Vladimir Putin kan inte vara ett alternativ, inte ens för Ebba Busch. Därför vill regeringen häva dagens förbud mot uranbrytning och öppna för urangruvor i Sverige. Det kan tyckas
logiskt, men vad skulle det få för konsekvenser?

Vem vill bo granne med en urangruva? Inte befolkningen i jämtländska Oviken, där det finns en del fyndigheter. Dricksvattnet inte bara i Bergs kommun, utan också Östersund, Åre och Krokom skulle hotas av en urangruva. Andra ingrepp i den lokala miljön skulle bli enorma och i praktiken ödelägga den berörda naturen. Miljön skulle få betala ett högt pris för Buschs snuttefilt.

Det finns en dimension till på uranbrytningen. Som medlem i EU har Sverige också fullt ut anslutits till ”Europeiska atomenergigemenskapen”. Atomenergigemenskapen är nästan lika gammalt som EU självt och regleras av EUs minst kända fördrag Euratomfördraget. Även om det kan låta otidsenligt är syftet med atomenergigemenskapen att främja kärnkraft och uranförsörjning. En läskig formulering i Euratomfördraget är artikel 52 som slår fast att EU har option, en slags förköpsrätt, på allt klyvbart material som tas upp i unionen. Det innebär att när uranet väl har landat på marken i Sverige är det EU som i första hand bestämmer vad det ska användas till. Och med en mer än en fjärdedel av hela Europas urantillgångar kommer det inte vara ointressant i Bryssel om Sverige öppnar urangruvor.

Risken är uppenbar att en ny urangruva blir som ett självspelande piano. När väl uranet plockats upp ur marken blir intresset oemotståndligt från kärnkraftproducenter på kontinenten. Det lär vara fler än de svenska kärnkraftproducenterna som kommer att vilja ha uranet. Pressen på att ta upp alltmer kommer att öka. Öppnas en urangruva är anden helt enkelt släppt ur flaskan.

Vill vi offra delar av vår natur och förvandla den till radioaktiva slagghögar? Det har brutits uran en gång tidigare i Sverige. Det skedde under några år på 1960-talet vid Ranstadsverket i Skaraborg. Sedan dess har man fått ägna den största delen av tiden åt att försöka återställa miljön för stora summor. Och än har uransåren inte läkt. Slagghögarna finns kvar i Ranstad och området är nu klassats som ett miljöriskområde av länsstyrelsen.

För den som inte förlitar sig på trollkarlar och snuttefiltar rekommenderar jag 100 procent förnybart. Nyligen gick sol- och vindkraften om kärnkraften som energikälla i såväl Europa som hela världen.
Mer el produceras nu från solen och vinden än från dåligt fungerande kärnkraftsverk. Helt och hållet utan urangruvor och radioaktivt avfall. Ska det vara så svårt att släppa den radioaktiva snuttefilten?