Vid Torneälvens strand, i Jukkasjärvi, står några tält som blir mitt första levande möte med det fenomen som kallas ”glamping”. Ett annat, möjligen mer passande, ord skulle kunna vara ”lyxtälta”.
Inuti tältet finns, bland annat, en bekväm dubbelsäng, ett par fåtöljer samt ett golv av något slag som skiljer människan från jorden. När man sedan kliver ut ur tältet möter inte fötterna den naturliga marken, utan en prydlig altan med ett par solstolar riktade mot fjällen och älvens vatten.
Med min lille sonsons ständiga frågor om precis allting i bakhuvudet undrar jag ”Varför?”.
På något vis känner jag mig bestulen. Jag har tältat mig genom livet, lagat mat på stormkök, vaknat både frusen och för varm i sovsäcken på liggunderlag och luftmadrasser med lite stel rygg. Allt för att komma närmare naturen. Allt för att få en mer närvarande upplevelse av skogarna, sjöarna eller haven. Inte för att jag inte ska märka någon skillnad i standard på om jag är hemma eller inte.
”Regeringen ökar försvarsbudgeten med 27 miljarder kronor nästa år till totalt 119 miljarder, en ökning med 28 procent. Det är nästan en fördubbling, jämfört med anslaget 2020.” (DN 12/9)
Ja, nu är vi snart ”bäst i klassen” när det gäller militär upprustning också.
”Höjningen som är den största sedan det kalla kriget innebär att Sverige infriar Natos målsättning att satsa 2 procent av bruttonationalprodukten på försvaret.”
Allting vräks över ända. Det som nyss var heligt förpassas till sophögen.
När jag började engagera mig för världen pratades det om ”en-procentsmålet”, fast då gällde det förstås det bistånd som numera är satt på undantag.
Redan förre justitieministern Morgan Johansson skröt om hur vår asylpolitik tillhörde de tuffaste i Europa. Att kriminalvården får ytterligare 1,5 miljarder kronor i nästa års budget kan väl därför knappast överraska någon, och utan att ha synat innehållet tippar jag att det snarare är den bestraffande delen än den vårdande och förebyggande delen som gynnas.
Så har svinpesten, och med den paniken, nått Bergslagen. Nu ska det regleras, kontrolleras, slaktas och stängas av. Jag är för lite insatt för att kunna göra någon seriös bedömning av orsak och verkan, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på granbarkborren, monokulturer, människans införande av nya arter och manipulering av det naturliga i största allmänhet.
Men vad är utveckling och vad är avveckling i allt det här?
I en tid då vi skaffar robotgräsklippare för att hinna till gymmet och springa på löpbandet borde jag inte vara förvånad över att vi är så ovana vid att vistas i naturen att vi måste ”lyxtälta”, att vi tror att vägen till fred och stabilitet går via en militär upprustning utan motstycke istället för med diplomati och förhandlingar, att hårdare tag är lösningen för ett funderande samhälle eller att våra skogar, sjöar och hav blir bättre av mer mänsklig inblandning.
Men det är jag. Förvånad alltså. Inom område efter område upplever jag hur vi skärmar av oss allt mer från det som borde vara fundamenten för livet: global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald i harmoni.
Ständigt är de åtgärder som föreslås ännu mer av det som redan visat sig inte fungera.
I mina ögon är det inte utveckling, utan avveckling. Kalla det ”avskärmning” om ni vill och vilket ord man än väljer är det dags att fundera över hur vill ha våra liv och hur vi ska värna framtiden för vår enda jord.
***
Stefan Strömberg är författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
