Skogens roll för klimatet går inte att överskatta. Trä kan fungera som förnybar råvara till såväl husbyggen som papperstillverkning och bränsle och det fungerar som både kolsänka, vattenlagring och skydd mot stormar. Och kanske viktigast av allt: skogen agerar hem för enorma mängder arter.

Tyvärr återspeglar inte dagens skogsbruk, med sin enorma övervikt på kalavverkning istället för hållbara metoder, ens något i närheten av detta. Istället är skogens roll som planetens och mångfaldens beskyddare kraftigt nedsatt, och att se trä avverkat med dagens metoder som en förnybar råvara är att töja rejält på definitionen av förnybar. Ändå valde regeringen i sin budget i höstas att sänka anslagen till såväl Skogsstyrelsen som Naturvårdsverket – med följden att aktivt skydd av skog och kontroll av avverkningsanmälningar får allt mindre utrymme.

Med minskade anslag läggs ett större ansvar på enskilda markägare. En skogsägare behöver alltså i allt större utsträckning agera god samarit för den biologiska mångfaldens skull, och med stor sannolikhet antingen få vänta extra länge på ersättning, eller riskera att få väldigt lite. I en värld där pengar ses som det yttersta värdet är det extremt osannolikt och direkt oansvarigt av våra makthavare att i allt större utsträckning lägga det ansvaret på markägarna, och det finns gott om exempel på att det inte funkar särskilt bra. Många äger inte skog för att de i första hand tycker om skogen, även om de säkert gör det också. Och så länge samhället i stort värderar pengar högre än bevarande av mångfald behöver samhällets ansvariga se till att det också är lönsamt att bevara mångfalden. 

Skogsfrågan och klimatfrågan har mycket gemensamt. Trots att vi vet att vi aktivt skjuter oss själva i foten fortsätter vi glatt med skygglappar på i alldeles för stor utsträckning. Forskaren Jerry F Franklin skriver i sin artikel Preserving biodiversity: Species, ecosystems, or landscapes? från 1993 att fokus måste skifta från bevarande av enskilda arter (vilket vi gärna pratar om) till bevarande av ekosystem.

Människor, som gärna använder synen som bas för vår verklighetsuppfattning, missar i snitt 90 procent av alla de arter som finns i skogen. Enligt Franklins artikel är det enbart några få procent av skogens mångfald som utgörs av ryggradsdjur och kärlväxter. Resten är ryggradslösa djur, svampar, bakterier – alla essentiella, men oftast osynliga, delar av ekosystem som utgörs av miljontals arter i komplexa samband. Vi kan omöjligt veta vilka effekter det ohållbara skogsbruk vi har i dag får för ekosystem vars komplexitet överskrider det mänskliga förnuftet. Det vi kan veta är att vi genom att radikalt förändra förutsättningarna för ett gott liv för dessa ekosystem också radikalt förändrar våra egna förutsättningar. 

Den som läst IPCC:s senaste rapport vet att det är mer än bråttom att agera om vi vill skapa en hållbar framtid. Ska vi dessutom hålla vad vi lovat i både COP15-avtalet och FN-avtalet för djuphavsskydd krävs aktion omedelbart, helst i går. Men den som läst Klimatpolitiska rådets senaste rapport vet att Sveriges regering har den sämsta klimatpolitiken på länge, trots att det bedyras att vi ska uppfylla klimatmålen. De obegripliga sänkningarna av anslag för skydd av skogen är en del i regeringens verklighetsfrånvända klimatpolitik.

Vi vet vad som behövs, så att agera i fel riktning är, i brist på mer nyanserade ord, direkt korkat. Därför borde anslagen omedelbart höjas, och myndigheternas uppdrag fokuseras på att i så stor utsträckning som möjligt bidra till ett hållbart skogsbruk, med ett starkt fokus på bevarande av biologisk mångfald och skogens roll som kolsänka och vattenlagring. Räddar vi skogen räddar vi både planeten och oss själva. Det är på tiden att vi inser det.