Svenskt näringslivs digitala tidning Tidningen Näringslivet granskade redan i mars ett antal myter kring arbetskraftsinvandring. Det är rätt uppseendeväckande i sig att Svenskt näringslivs arbetsgivarorganisation på ett så entydigt sätt skammar en borgerlig regering och visar hur stark oron är över de planerade inskränkningarna i utländsk arbetskraft. Än mer uppseendeväckande är det kanske att Moderaterna ignorerar kritiken och fortsätter att sprida myter som de numera de facto vet är falska. Att ett seriöst parti på detta sätt sätter populism och svansande för Sverigedemokraterna före näringslivets bästa vore skrattretande om det inte var så allvarligt.

I en intervju i Sveriges radio i februari påstår arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson, Liberal (Liberal!) att många arbetskraftsinvandrare  13 000 kronor i månaden i lön. Enligt den statliga utredningen “Ett förbättrat system mot arbetskaftsexploatering m.m” (SOU 21021:88)  är det dock bara 0,7 procent av dem som tjänade under 14 000 kronor i månaden. Det motsvarar 142 personer. Av 24 000 personer. Inte så många. Faktiskt väldigt, väldigt få.

Att arbetskraftsinvandrarna och deras anhöriga utnyttjar det svenska välfärdssamhället stämmer inte heller enligt Svenskt Näringsliv. Istället bidrar arbetskraftsinvandraren och hens anhöriga med i snitt 15 000 kronor per person i skatt. Självförsörjningsgraden är i det närmaste 100 procent och i snitt tar man emot 500 kronor i bidrag, främst barnbidrag och föräldrapenning.

En annan myt som migrationsminister Maria Malmer Stenergard fortsätter att sprida så sent som i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 4 augusti, är att det finns 100 000 papperslösa personer i Sverige. Detta trots att det inte finns vare sig statistik eller forskning som backar upp hennes siffror. Tvärtom visar andra uppskattningar att antalet snarare är 10 000-30 000 personer.

Utan att förringa den fruktansvärda situation som papperslösa människor befinner sig i, är det trots allt inte ett så gigantiskt problem som Tidöpartierna vill göra gällande. Och deras situation underlättar man inte med gryningsräder eller angiverilagstiftning. Det urholkar istället vårt samhällskontrakt och sliter isär tilliten och tryggheten. Som påpekas av professorn i rättssociologi Anna Lundberg, migrationsforskaren Jacob Lind och juristen och doktoranden Hanna Scott i en replik i Svenska Dagbladet den 8 augusti är det inte att skydda barn från att fara illa när man förvägrar dem rätten att gå i skolan. Hur ska man kunna skydda barnen om man inte träffar dem eller vet om att de finns?

Det är samma tankefel som när muslimer utses till roten till allt ont i samhället och man framför hätska krav på att inte stötta muslimska organisationer. Med “stötta” menar man då att ha något att göra med muslimer överhuvudtaget och i synnerhet inte ge ekonomiska bidrag. Att stöta ut grupper helt ur samhällsgemenskapen och kapa all kontakt är förstås ett jättebra sätt om man vill sluta ha något som helst inflytande över vad som sker i de miljöerna. Då kan utanförskapets bitterhet och extremism få gro i lugn och ro utan influenser från något annat håll.

Om nu regeringen vet det här men ändå medvetet fortsätter att sprida rena felaktigheter, vad ska vi då göra? Fortsätta protestera! Fortsätta bli upprörda. Och rösta bort populism från våra demokratiska institutioner.