ESSÄ | I en artikel med titeln ”What does Jewish law say about the war between Israel and Hamas” utforskar Jay Michaelson bibliska, talmudiska och medeltida källor för att svara på frågan, och konstaterar att den rabbinska traditionen tar vägen mot ickevåld. Lever man enligt den judiska läran är den normativa uppfattningen av Toran att den gavs för att skydda de svagaste individerna, eftersom de starkaste inte behöver skydd.

Jag är en Shomeret Shalom-rabbin, vilket innebär att jag accepterar den traditionella synen på judendomen och har nu antagit ett samtida bruk av judiskt ickevåld i solidaritet med de civila som för ickevåldskampen i frontlinjen. Jag påstår inte att det judiska arvet av ickevåld är det mest autentiska uttrycket för judendomen, eftersom det finns och har funnits många typer av judendom.

Under denna historiska period ansluter sig många judar till sekulär och religiös sionism, en form av institutionell judendom som har använt militarism för att driva igenom sitt uttalade politiska mål om en permanent judisk demografisk majoritet i en judisk stat. Baserat på idén att judar måste ha makten i form av en fullt militariserad nationalstat för att försvara sina liv mot antisemitismens krafter – särskilt när den är institutionaliserad i statsmakten – har judar fördrivit palestinier från sitt historiska hemland, och de som finns kvar har förlorat alla sina medborgerliga rättigheter. Totalt förnekande av palestiniernas mänskliga rättigheter har varit en central pelare i både den kristna och judiska sionismen under de senaste 75 åren. Den judiska sionismen kommer för alltid vara knuten till den kristna sionismen, där vita sett sig som överhögheter och de koloniala bosättarnas djupt antisemitiska och islamofobiska världsbild lever kvar. Det är detta som präglat bildandet av en judisk självständig stat.  

Nakban från 1948 upprepas fullt ut

Det är nu, i detta fruktansvärda historiska ögonblick, som nakban från 1948 upprepas fullt ut. Hundratusentals palestinier fördrivs just nu från sina flyktingboenden, och samtidigt pågår det en massaker där man över huvud taget inte tar någon hänsyn till civila liv. Den israeliska staten — med stöd från USA — tvingar en hel nation att fly till fots utan mat, vatten eller medicinsk vård, och utan något mål. Det är möjligt, kanske troligt, att palestinier inte kommer tillåtas att återvända, särskilt inte med tanke på att deras bostadsområden har blivit förstörda. Dessutom lever palestinierna på Västbanken under ständig belägring, när alla blickar nu vänds mot Gaza. 

De flesta anhängare av den kristna och judiska sionismen har under de senaste hundra åren fullständigt förnekat all form av palestinsk frihetskamp. De tusentals palestinier som har kämpat utan våld för att få ett slut på den israeliska militära ockupationen — och rätten att återvända under merparten av dessa hundra år — har på ett brutalt sätt förråtts av amerikanska och europeiska samfund och stater som fullkomligt ratat palestinska rättvisekrav, delvis på grund av deras egen skyldighet till folkmordet på judar under andra världskriget. Bördan efter sekel av antisemitism bärs nu av oskyldiga palestinier.

Inom traditionella judiska samfund i USA har det enda accepterade sättet att relatera till palestinier varit vid humanitärt bistånd, under samarbete vid olivskörden och ett ljumt mottagande av Parents Circle (tidigare Bereaved Parents Forum), som grundats i ett samarbete av judiska, israeliska och palestinska offer för dödlig skada. Politiska lösningar som på ett opartiskt och rättvist sätt har syftat till att nedrusta ockupationer och apartheid, samt att ge folket rätt att återvända har ansetts gå utanför tillåtna gränser. För att tysta ner dessa lösningar har de kallats för ”antisemitiska”. Flera av de ickevåldsmetoder som används av palestinska grupper — bojkott, desinvestering och sanktioner, eller BDS — har kriminaliserats enligt lag i fler än 30 amerikanska delstater och är ett ställningstagande som är vida accepterat.

Extremt våld

När folk förnekas frihet, när ickevåldsmetoder ignoreras och kriminaliseras, när ett helt folk avhumaniseras är det ofrånkomligt att vissa i samhället börjar använda extremt våld för att få ett slut på 75 år av ett brutalt styre. Privilegiets hybris är ett sinnestillstånd där man djupt förnekar den andres mänsklighet och enbart ser honom som ett ömkligt offer eller en ondskefull terrorist. Detta är ett kraftigt förvanskat, felaktigt och farligt sätt att se på saken. 

I efterdyningarna av Hamas krigsbrott mot civila israeler — mord på hela israeliska judiska familjer, palestinier med israeliskt medborgarskap, afrikanska flyktingar och arbetare från Filippinerna och sydvästra Asien — hårdnar inställningen till palestiniernas lidande ytterligare, vilket öppnar upp för handlingar som leder till folkmord. Israels högerkonservativa och korrupta regering verkar under sin korta historia ha arbetat för en framtid med permanenta utomhusfängelser för palestinier. Förintelsens folk använder nu förintelsens språk för att rättfärdiga folkmord. 

Man använder ett narrativ där palestinier jämförs med djur och nazister för att rättfärdiga utplånandet av Gaza. Under sjuttio år han man använt ett avhumaniserande språk när man talat om palestinier och detta språk är nu djupt rotat hos det judiska folket. Det finns en tyst majoritet bland de judiska ledarna som, på grund av rädslan att förlora sitt arbete, att splittra samfunden eller förlora finansiering, inte har vågat höja rösten mot förtrycket av palestinier. Detta har närt Israels straffrihet och möjliggjort ett fortsatt förtryck.

75 år av nakba mot palestinier har resulterat i etableringen av israeliska regler för kollektiv bestraffning, förnekande av grundläggande behov, så som bostad, mat, vatten och rörelsefrihet, samt fortsatt förnedring av och angrepp mot palestinska personer. Allt detta är väldokumenterat av B’Tselem, Human Rights Watch, Amnesty International och inte minst av palestinier som lever under israeliskt styre. Detta är ett genomgående system av våld och vi kan inte bara stå bredvid som åskådare.

Vi ska förkasta de rådande narrativ där grymheterna mot israeler jämställs med förintelsen. Aldrig igen-narrativet utnyttjas för att rättfärdiga Israels rätt att försvara sig med den ena grymheten efter den andra mot en hel befolkning. Bilden av att judars säkerhet hänger på regeln ”till varje pris” är inte en bild som accepteras av alla överlevare från förintelsen, och ännu mindre av alla judar.

Interreligiösa fredsbyggande delegationer

När jag genom åren har lett interreligiösa fredsbyggande delegationer till Palestina, har jag ofta stött på en äldre överlevande från förintelsen som heter Anna Columba då hon demonstrerat med Women in Black på Siontorget. När jag träffar henne ställer jag samma fråga som jag har ställt tidigare: ”Anna, varför kommer du hit?” Hon ger mig samma svar: ”Jag förlorade hela min familj i förintelsen. Nazisterna var mördare. Jag vill inte att vi blir som dem. Bättre att vara bland de förföljda än de som förföljer, för då har vi åtminstone vår mänsklighet i behåll.”

Den judendom jag har valt att praktisera, Shomeret Shalom, har formats av judiska ickevåldstraditioner i dialog med nutida utövare av ickevåldsaktioner, särskilt sådana som direkt påverkas av systematiskt våld och militarism. För mig är ickevåld inte bara en taktik, utan ett levnadssätt som jag väljer att leva varje dag. Jag fick lära mig hur man slåss med ickevåld från Zoughbi Alzoughbi från Wi’am: The Palestinian Conflict Transformation Center, George S. Rishmawi från Abraham Path, Sami Awad från Holy Land Trust, Hisham Sharabati från Al-Haq, och flera andra palestinier som har kämpat för att inrätta hopp i sina samfund.  

Som Shomeret Shalom-praktiserande rabbin anser jag att det första steget mot att gottgöra sionismens synder är att acceptera vår egen roll i denna mordiska tragedi som nu pågår och agera för att bygga upp en motståndsrörelse och solidaritet tillsammans med palestinska solidaritetsaktivister. Nu behövs omedelbart eldupphör och humanitär hjälp. Vi måste dock hålla fast vid att bygga upp rörelser för bojkott, desinvestering och sanktioner. BDS är fortfarande i allra högsta grad aktuell och behöver värdesättas, stödjas och expanderas som den centrala befrielsetaktiken tills rätten att återvända har satts i verket. 

För folk som undrar vilka aktioner man kan utföra, utöver ständiga uppmaningar till federala och statliga representanter, medlemmar av kongressen och Vita huset för ett omedelbart eldupphör, måste vi använda detta tillfälle för att bygga upp stöd till styrkor som Zochrot och B’Tselem som inom israeliska samhällen jobbar för rättvisa, värdighet och palestiniers rätt att återvända till ett enat och fritt samhälle för judar och palestinier, som medborgare med lika rättigheter gentemot lagen. Dessutom finns det palestinaledda organisationer, så som BDS National Comittee — som är sammansatt av över 80 medborgarorganisationer — Holy Land Trust och Wi’am för att nämna några, som har årtionden av erfarenhet och kan guida rörelsen till passande strategier och taktiker.  

Direkta ickevåldsaktioner

Mitt i all sorg över alla de liv som förlorats är jag övertygad om direkta ickevåldsaktioner. Jag är redo att förkunna sionismen som en misslyckad rörelse för den judiska frigörelsen och bör anses vara muktzeh, det vill säga något som går utanför gränserna för vad som är accepterat inom judendomen. Framför oss har vi en lång, lång väg av teshuvah, det judiska systemet för gottgörande handlingar. Detta är inget man kan göra ensam, men det måste göras. Den enda vägen framåt — mot en värld som är säker för palestinier och judar — är solidaritet med kärleksfull rättvisa. Jag väljer att sätta min tilltro till att idén om att våra frigörelser som människor är beroende av varandra. Alla eller inga. För våra barns skull.

Vi är inte den första generationen som kämpar med den överväldigande uppgiften det innebär att möta orättvisa. Rabbinska föregångare som mötte den romerska ockupationen var förtjusta i följande citat för att uppmuntra folket till att agera trots överväldigande omständigheter:

”Angelägenheten för att minska lidande bor inom oss; 
Uppgiften är överväldigande. 
Ingen av oss kan göra allt, men inte heller har vi fått tillåtelse att låta bli att försöka.”

***

Lynn Gottlieb är en amerikansk rabbin inom den judiska förnyelserörelsen. 1974 grundade hon den numera nedlagda feministiska teatertruppen Bat Kol. Lynn engagerar sig i multireligiös, generationsöverskridande och mångkulturell organisering i solidaritet med ras, ursprungsbefolkning, jämställdhet och palestinsk befrielsekamp.

Översättning Sofia Falkner

Texten publicerades ursprungligen av The Conversation.