DEBATT | ”Sverige ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott” skriver Tidöregeringen i samband med sin satsning mot rasism som de lanserade i september 2023. Blackrocks (världens största kapitalförvaltare) VD Larry Flink vill arbeta med omedvetna fördomar för att närma sig ”racial equality” i efterspelet av Black Lives Matter-protesterna i USA. Ursula von der Leyen, EU- kommissionens ordförande, uttalar sig på EU:s antirasist- och mångfaldsvecka att: ”Mångfald kan vara en stor tillgång. Företag och forskare är mer framgångsrika när de inkluderar olika perspektiv och erfarenheter.”

Mycket av den antirasism jag upplevt har inte känts rätt. Politiska aktörer och företagsledare säger sig vara mot rasism. Samtidigt är de vapenförsäljare till koloniala krig, instiftare av diskriminerande gränskontroller och aktörer som driver segregation.

I ord förkämpar för rättvisa, i handling aktiva skapare av orättvisa.

Arun Kundnani har skrivit boken ”What is antiracism and why it means anticapitalism?”. Där bryter han ner den liberala antirasismen som har skavt inom mig. Det han menar är att den antirasism som syftar till att förbättra vår syn på andra inte leder till ett samhälle utan rasism. Varför då?

Rasism som ord är relativt nytt. Magnus Hirschfeld skrev ”Rassismus” på 30-talet och menade utifrån nazismen att deras ideologi var i linje med samma rastänkande som skiljde på människor utifrån hudfärg. Detta system kategoriserade raser från överlägsna till underlägsna. Han menade att dessa falska idéer trots sin felaktighet fanns rotade i människor. I sin tur kunde då karismatiska ledare utnyttja detta till att stifta rasistisk lagstiftning. I Hirschfelds analys så handlar rasism alltså om en bristande kunskap. Lösningen blir då bildning, där de stora massorna genom ökad förståelse ska ändra sin inställning.

Denna syn på rasism är också varför man i USA arbetar med ”unconscious bias” och varför jag har suttit på en massa workshops där jag ska se min egen vithet, förstå mina privilegier (som givetvis existerar) och förbättra mig.

Det finns ett annat sätt att se på rasism. C.L.R James, Kwame Nkrumah, Frantz Fanon med många fler beskrev rasism inte primärt som felaktiga stereotyper om människor med olika hudfärger/religion/etnicitet. De beskrev det som samhälleliga strukturer som fördelade resurser olika mellan olika grupper i världen.

I och med kolonialismen skapades en rasbaserad struktur där det formellt blev skillnad mellan grupper. Det var det av engelsmännen formaliserade kastsystemet i Indien, det var apartheid i Sydafrika, det var slavhandeln, Jim Crow-lagarna etc. När detta störtades genom bl. a nationella revolutioner minskade de mest uppenbara juridiska rasskillnaderna allt eftersom. Det som tog dess plats var interventioner (USA intervenerade i andra länder och lokala revolutioner i snitt en gång var sextonde månad mellan åren 1947-1970), det var tillsättandet av marionetter (Suhharto i Indonesien, Shahn i Iran etc.), det var kontroll över andra länders naturresurser, det var strukturella program från IMF som styrde (och fortfarande styr) länderna i syd via lån. Det var välfärd till arbetare i västvärlden och militärt motstånd när liknande krav kom från arbetare i andra länder, det var gränskontroller som skulle hålla samma utomeuropeiska arbetare utanför västs gated community.

Det finns alltså två sätt att se på vad rasism är, rotade idéer eller strukturer som gör att olika grupper får olika resurser, och därför också två sätt att se på lösningen, utbildning för att motverka dessa rotade idéer eller nya strukturer som genererar mer rättvis och likartad resursfördelning.

Kundnani menar i sin bok att rasism främst handlar om det senare, det vill säga att den orättvisa resursfördelningen (behandling av myndigheter, möjligheter till arbete, ekonomiska tillgångar, repression, etc.) är det primära och att idéer och stereotyper formas av detta ojämlika utfall.

Rörande den politiska utvecklingen vi har sett det senaste decenniet går logiken så här:

Rasistiska ledare kommer till makten för att de uttalar och förstärker det som gör att främst vita västerlänningar är speciella och ska ha fördelar i jämförelse med andra. De styrker den neoliberala ordningen, att vi ska ha det bättre, att vi ska hålla de andra ute och om de lyckats ta sig in så ska vi polisa dem stenhårt och låta dem göra jobb vi inte kan tänka oss, för löner vi aldrig skulle acceptera.

”Racist attitudes have continued to exist, not because ruling-class propagandists have implanted them in white-working-class minds, but because, as Stuart Hall wrote, they have been plausible ways to “spontaneously” interpret a social world marked by racist divisions in the “material and social base” of capitalism. The recent electoral successes of racist politicians and parties are not the result of a backlash against antiracist progress; they are winning by making explicit in their political rhetoric what is already implicit in the violently racist practices of nominally liberal states.”

Situationen idag är därför inte i att det finns massa människor på myndigheter som har rasistiska fördomar och därmed diskriminerar. Situationen är att oavsett individuella åsikter och tankegods så diskriminerar myndigheter människor från utomeuropeiska länder.

”The border violence of detention and deportation, for example, is driven by the need to maintain a worldwide racial division of labor; it does not diminish in the slightest if the deportation officer who carries out the violence and the capitalist who profits from it have done terrific jobs of examining their unconscious biases. To be antiracist implies working collectively with organizations to dismantle racist border, policing, carceral, and military infrastructures. It also requires a commitment to the international redistribution of wealth— the poor of the global South are equally entitled to the world’s resources as the wealthy residents of the North. Decolonization means undoing the inequalities that colonialism created.”

Det är inte heller så att de institutioner vi har idag monteras ner till fördel av en mer jämlik världsordning genom bättre representation av andra grupper än vita. Gapet mellan svarta och vita förvärrades under Obama. I Indien har de gjort studier på polisen där det visade sig att poliser från etniska minoriteter var ännu hårdare mot människor från andra och sin egen minoritetsgrupp.

En radikal antirasism måste sträva efter att bryta sönder dagens rasistiska strukturer. Dagens världsordning gör det möjligt att låta tusentals ukrainare leva i USA (vilket så klart i sig är positivt) samtidigt som man under samma år kastade ut mer än en miljon migranter från Sydamerika och Afrika, som gör det möjligt för Österrike att ringa Moderna och köpa de doser som skulle gått till södra Afrika (för deras första dos covidvaccin) då de ville ha en boosterdos, som efter årtionden av avhumanisering av muslimer nu möjliggör vad som många kallar ett folkmord i Gaza.

Vi kan inte utbilda människor till att se världen färglöst när verkligheten ser ut som den gör, när politiken i praktiken gör allt för att separera på just färg.

Liberal antirasism har lett till ökad representationen av andra än vita i kulturen, politiken, i företag. Det har ett värde och gör skillnad i människors liv. Men den liberala antirasismen har lämnat gränskontrollerna, segregationen och neokolonialismen orörda. Och det är inget konstigt med det. Den har inte haft ambitionen att göra något åt dem. För dessa problem är liberal antirasism som bäst verkningslös och mer sannolikt ett hinder mot verklig förändring.

En radikal antirasism måste i stället samla människor och rörelser för att bryta ner segregationen, gränskontrollerna och neokolonialismen. Det är bara genom det vi kan få slut på den pågående orättvisa som rasismen utgör.