När regeringens budget presenterades i höstas varnade många miljöorganisationer för att den skulle innebära ett dråpslag för miljö- och klimatarbetet. Bland annat sänktes anslagen till skydd av värdefull natur och till havs- och vattenmiljön, samtidigt som man sänkte energiskatten på bensin och diesel och slopade reformeringen av reseavdraget.

Men på en punkt vill regeringen öka ambitionerna. Det handlar om pengarna som satsas på utsläppsminskningar i fattiga länder. Just nu planerar man projekt som ska minska utsläppen i Ghana, Dominikanska republiken och Nepal. 

Regeringen motiverar det med att det är mest kostnadseffektivt, och visst kan det låta bra att få ut största möjliga klimatnytta för minsta summan pengar. Men problemen är flera. För det första är det vi i västvärlden som står för de absolut största utsläppen genom vår livsstil. Att minska utsläppen i andra länder är förstås bra, men det kan aldrig kompensera för att vi i Sverige ska fortsätta leva som om det fanns fyra jordklot.

För det andra menar många miljöforskare att det är ytterst sällan som den här typen av klimatkompensation faktiskt leder till några reella utsläppsminskningar. Vad de däremot kan leda till är att lokalbefolkningen fördrivs. I Uganda har 6 000 småbönder tvingats bort av militär för att ge plats för ett trädplanteringsprojekt som svenska Energimyndigheten har varit inblandat i. 

Nu måste det ju förstås inte alltid gå till på det sättet. Men likväl bör man vara skeptisk mot projekt som går ut på att Sverige ska köpa sig fria genom att utföra projekt någon annanstans. Det här innebär nämligen att de åtgärder som utförs hamnar på Sveriges utsläppsminskningskonto istället för i det land där de sker. Man kan se det som att Sverige går in och snor exempelvis Ghanas utsläppsåtgärder, vilket innebär att Ghana i sin tur måste hitta andra projekt för att få ner sina utsläpp. 

”Det här betyder inte att man ska sänka sin ambitionsnivå nationellt eller att ta pengar från det arbetet för att köpa sig fri”, kommenterar klimatminister Romina Pourmokhtari kritiken. Men det är ju just det som regeringen gör. Man skulle kunna likna det vid medeltida avlatsbrev – genom att betala för projekt i andra länder kan vi fortsätta att synda här. 

Om det är något regeringen är rädd för så är det ju nämligen att göra något som skulle påverka svenskarnas livsstil, som att säga att vi måste flyga mindre, köra mindre bil, äta mindre kött eller inte konsumera lika mycket. På det sättet är det mycket enklare att göra saker någon annanstans. 

De utsläppsminskningar som krävs för att vi ska klara 1,5-gradersmålet kommer dock aldrig att vara möjliga om vi inte minskar våra utsläpp överallt. Att försöka slippa undan hemläxan på hemmaplan genom att göra insatser i andra länder duger helt enkelt inte.