Den 12 augusti publicerade Aftonbladet en artikel om en mamma och hennes lilla dotter som dött i öknen mellan Libyen och Tunisien efter att tunisisk polis dumpat mamman, dottern och pappan i öknen utan vatten och utan hjälp att hitta till Libyen. Under vandringen kommer familjen ifrån varandra, pappan lyckas ta sig i säkerhet medan mamman och dottern dör. Polisen i Libyen hittar så småningom de två döda, tar ett foto av dem och delar i sociala medier. Det är på den vägen pappan får veta att hans familj omkommit. Dödsfallen inträffade bara dagar efter att EU slutit avtal med Tunisien om att gå hårdare åt flyktingar så att färre skall kunna ta sig in i Europa. Familjen som artikeln handlar om var flyktingar från Kamerun.

Så här långt ingen märklig artikel. Att visa hur politiska beslut kan skapa stort mänskligt lidande görs ofta med personliga vittnesmål för att skapa närhet till de utsatta. Sätta ett namn och ett ansikte på dem. Det som skiljer denna artikel från många andra om människor i nöd är valet av Aftonbladet att publicera bilden på den döda mamman och hennes sex år gamla barn. De har censurerat spår av kroppsvätskor på marken men i övrigt är bilden helt utan censur. Det här är en typ av bildpublicering vi aldrig skulle se om de avlidna var vita européer.

Vid kontakt med reportern som skrivit artikeln menar han att pappan har godkänt att namnen publiceras. Men att skriva ut namnen på familjen är ju något helt annat än att dela en bild på två döda individer. Ingen svensk vit förälder skulle någonsin få frågan om media får publicera en bild på deras barn där hen ligger död. Så varför är det okej att fråga en pappa som just förlorat allt om de får visa upp det för världen?

Att media gör skillnad på vita offer och ”alla andra” är inget nytt. Det har pågått länge och är något som regelbundet kommer upp till diskussion. Ändå verkar inget förändras. Vi har passerat halva 2023 och lik förbannat är vi igen i sitsen att en av Sveriges största tidningar valt att visa en bild de aldrig skulle visa på vita offer. Den här debatten handlar om människovärde, om integritet, om respekt och om vilka signaler som skickas ut i samhället om vilka som är värda att skydda.

Det handlar också om vilka man räknar med kommer känna igen sig i det som delas. Bilder på vita förmodas komma för nära och risken finns att anhöriga ser bilderna och far illa. Av respekt för dem används bilder på offren när de fortfarande levde. När det gäller framför allt bruna och svarta människor däremot förutsätter man fortfarande, trots att Sverige numer är multietniskt, att ingen kommer känna igen eller känna igen sig i offren. Så då kan man plötsligt dela de mest integritetskränkande bilder på människor som befinner sig i den värsta utsattheten.

Jag återkommer till att vi är mitt i 2023. Media skall kunna göra bättre än såhär nu.