För några veckor sedan gav tankesmedjorna knutna till Green European foundation (bland annat vi på svenska Cogito) ut en rapport om Europas mineralpolitik. Det är bister läsning.

Europa är i princip helt beroende av Kina för mineralerna vi använder i våra elbilar, datorer och telefoner. Det påminner en hel del om Europas största geopolitiska misstag de senaste decennierna – att göra oss helt beroende av rysk fossilgas. Har vi lärt oss läxan? Uppenbarligen inte.

Men vi är inte bara beroende av Kina utan också av Kongo. Istället för att göra landet rikt har mineralfyndigheterna lett till krig och utsugning. Barnarbete är vanligt förekommande. Imperialism är bara förnamnet.
För många är denna situation ett tungt argument för att bygga nya gruvor i Europa. Kritiken om att Europa inte vill ha smutsiga gruvor på vår egen bakgård – men gärna någon annanstans – hörs allt oftare, även bland progressiva.

Enligt vår rapport kommer det mycket riktigt behöva utvinnas mer mineraler i Europa. I alla fall om vi vill ställa om samhället till förnybar energi och mer hållbara transporter. Alternativet är att vara fortsatt beroende av Kina eller att likt kolonisatörer plundra Kongo på mineraler. 

Men gruvor är en ganska liten del av svaret. Det finns betydligt enklare och mer hållbara sätt att minska mineralbristen än nya gruvor. Men det vill gruvförespråkarna sällan kännas vid.

För det första är återvinningen av mineraler fullständigt undermålig. För exempelvis sällsynta jordartsmetaller (som LKAB nyligen hittade en stor fyndighet av i Kiruna) är återvinningsgraden mindre än en procent. Trots en allvarlig mineralbrist är det fritt fram för företag att tillverka produkter de inte har en susning om hur de ska återvinna.

Att utvidga befintliga gruvor och ta tillvara på avfallet i övergivna gruvor är andra sätt att få fram mineraler, utan att förstöra miljön. I dag siktar gruvbolagen ofta in sig på en enda mineral och alla andra som överblivet ”gruvavfall”. I gamla gruvor finns mängder av värdefulla mineraler kvar. 
Att på detta sätt “återvinna själva gruvorna” har också en annan fördel. I samhällen med lång erfarenhet av gruvbrytning är ofta acceptansen större. Inte minst om gruvor historiskt sett har genererat arbetstillfällen och välfärd. 
Men det finns ingen quick fix. För här kommer det verkligt beska pillret. Vi skulle att kunna öppna gruvor i varje kommun. Vi skulle kunna blir superbra på återvinning och att ta tillvara på alla uttjänta gruvor. 
Mineralerna skulle ändå inte räcka till. 

Ska prognoserna gå ihop måste vi minska konsumtionen. Varenda fossilbil som skrotas kan inte ersättas av en elbil. Om däremot fem fossilbilar ersätts med en elbil behövs hälften så mycket litium och kobolt. 

Nya gruvor kan behövas i Europa. Men när Sverige nu återigen diskuterar att strunta i samers rättigheter för jordartsmetallernas skull, kom ihåg att vi inte ens har försökt återvinna dessa mineraler.

Ska vi kanske testa återvinning innan vi återigen plundrar Sápmi på dess naturresurser?