Där kom det, riksdagens första, och enda, beslut om Natomedlemskapet. Förra onsdagen kl 16.08 föll klubban. Vi ska gå med. Riksdagen har uttalat sig och bestämt sig för att det är värt det, vi ska liera oss med kvasidemokratier och kärnvapenstater, för fredens skull.

Vi har under året sett vad det innebär. Riksdagen har antagit lagar som gör att vi inte längre fritt kan rapportera om eventuella turkiska krigsbrott, eftersom det skulle kunna skada våra internationella relationer. Regeringen har lagt fram förslag som gör det tveksamt om vi får hjälpa kurder att arrangera demonstrationer för ett fritt Kurdistan. Vi exporterar vapen (och sannolikt politiska flyktingar) till Turkiet.

Allt det här sker samtidigt som vi öser miljarder efter miljarder på att rusta upp. Precis som övriga världen. Mer vapen, fler bomber, fler anställda i krigsmakten. Det hjälper inte att vi ska in i en allians som redan innan vi gått med spenderar mer på militären än samlade resten av världen, vi, allihopa, ska ändå rusta mer och mer. Det finns helt enkelt ingen avtrappning med Nato som konstruktion.

Ironin i att de värsta staterna, de som ställer de värsta antidemokratiska kraven, nu är de enda som kan stoppa vår ansökan.