Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.
I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.
Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.
För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.
Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.
Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.
Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.
Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.
