ESSÄ | Under Africa Climate Summit 2023 i Kenya i början av september samlades afrikanska ledare för att diskutera klimatkrisen. Fokus låg framför allt på Afrika och ländernas politiska hållning inför COP28 i Dubai.
Man skulle kunna förvänta sig att afrikanska ledare skulle föreslå effektiva lösningar till de utmaningar länderna står inför. Dessa inkluderar återkommande hunger, översvämningar, torka, resursutnyttjande, vatten- och markföroreningar och livsmedelssystem som kontrolleras av västerländska företag.

Men sorgligt nog så dominerades det tidiga septembermötet i Nairobi, Kenya av västerländska intressen – särskilt kring koldioxidmarknaden, där företag köper och säljer utsläppskrediter. Dessa fungerar som ett slags intyg som tillåter dem att släppa ut en viss mängd föroreningar.

Ponera till exempel att ett stort företag vill förorena lite mer än det tillåts men har använt alla sina utsläppskrediter. Det lagliga sättet att göra detta skulle vara att köpa extra intyg från andra företag inom koldioxidmarknaden. Utsläppskrediterna tillåter i själva verket de som har råd att fortsätta förorena miljön, samtidigt som det kompenserande ansvaret läggs på dem som inte har råd.

Koldioxidmarknader har uppstått som ett västlanserat verktyg för att motivera till utsläppsminskningar genom projekt för skogsodling och förnybar energi. Men enligt aktivister och ursprungsbefolkning är marknadernas potentiella inverkan på Afrika en anledning till oro.

Tänk på att det stora finansiella kapitalet finns på den västra hemisfären. De länder som genom historien har släppt ut mängder av koldioxid i atmosfären från industrin har blivit väldigt rika. Till följd av detta har de nu pengar till att köpa utsläppskrediter från fattigare länder.

I det långa loppet innebär detta att utvecklade länder kommer fortsätta att utöka sin industrialisering, medan de fattigare fortsätter med handel inom områden där de saknar kontroll över marknadspriset.

Lägg där till ett scenario där afrikanska länder blir beroende av utsläppskrediter, vilket skapar ett beroende som liknar det av utländskt bistånd, och undertrycker myndigheterna att komma fram till egna lösningar.
Faktum är att om de förlitar sig på utsläppskrediter skulle afrikanska länder gå miste om både möjligheten att stärka sin egen industriförmåga och att påskynda ekonomisk innovation.

Låga priser

Ett tydligt problem är de anmärkningsvärt låga priserna på utsläppskrediterna. Ibland är de så låga att kostnaderna för implementering och drift av projekt som rör utsläppsminskning inte täcks.

I en rapport från 2018 från Förenta nationernas klimatpanel (IPCC) skrivs det att priset för utsläppskrediter borde vara minst $100 (cirka 1100 SEK) per ton koldioxidekvivalent (CO2e). EU:s handelssystem för utsläpp, vilket är världens största koldioxidmarknad, satte nyligen priset för utsläppskrediter till $94 per ton (cirka 1000 SEK).

Som ett resultat av detta kan det hända att afrikanska länder inte får rimlig ersättning för sina utsläppsminskningar. Däremot kommer västerländska företag gå med stora vinster, vilket potentiellt kan förvärra de ekonomiska skillnaderna.

Som exempel skulle ett europeiskt flygbolag kunna köpa lågpriskrediter från ett återbeskogningsprojekt i Afrika och fortsätta sin verksamhet som vanligt utan att göra någon faktisk förändring av sina utsläpp. Samtidigt kommer det afrikanska landet som står för återbeskogningsprojektet bara få en bråkdel av fördelarna jämfört med vad flygbolaget sparar.

Grönmålning

Ett annat problem är risken för att projekt godkänns trots att utsläppen inte minskas.

I mars upphävde Verra (en amerikansk certifierare för klimatkompensationer) krediter som utfärdats av prisvinnande Northern Kenya Grassland Carbon Project, som drivs av Northern Rangelands Trust, eftersom det fanns problem med validering och metod.

Ett par månader tidigare gjorde tidningarna the Guardian, Die Zeit och SourceMaterial en utredning där de såg att 94 % av krediterna som utfärdats av Verra i realiteten inte lett till minskade utsläpp.

Markrofferi

När rika länder eller företag, vare sig de är lokala eller utländska, behöver mark för klimatkompenserande projekt kan det leda till markrofferi och exploatering av samhällen.

Till exempel vill Northern Rangelands Trust i Kenya använda 1,9 miljoner hektar mark i ett högskyddsområde för ett klimatkompenserande projekt, vilket beräknas pågå i 30 år. Boranapastoralisterna som en gång vallade sina djur fritt på den allmänna marken har blivit borttvingade och deras ursprungliga levnadsvanor har förändrats.

I Demokratiska republiken Kongo har byborna i Bofekalasumba enligt uppgifter blivit exploaterade av ett företag som säljer utsläppskrediter.
Liknande projekt har lett till fördrivning av Luwero-samhället i Uganda och deras liv och kulturella arv har ställts på ända. Över 1100 hektar land donerades till utländska investerare inom återbeskogning av skövlade skogar.

Ett par månader innan Africa Climate Summit gick av stapeln godkände Kenyas parlament två lagstiftningar. I den ena adderades att 2016 års klimatförändringslag även skulle gälla koldioxidmarknader. I den andra, direktivet kring nyttofördelning och handel med utsläppskrediter, definieras, upprörande nog, ett ”samhälle” som ”en grupp människor som kan förflyttas för att göra plats för handelsverksamhet med utsläppskrediter”. Den beskriver också att områden med utsläppshandelstillstånd ”inkluderar alla områden oavsett om det är ovanför eller under land och luftrum som tillhör Republiken Kenya, inklusive skogar, inre vatten och territorialvatten samt botten under dessa vatten”.

Man kan se detta som ett sätt att ge utsläppshandelsföretag ensamrätt till att äga naturtillgångar som snarare borde användas av lokala samhällen i Kenya.
Detta påminner om det som hände i Agadez-regionen i Niger. Det amerikanska utsläppshandelsföretaget Africa Agriculture Inc. beviljades ett 50 år långt arrendekontrakt som gav dem tillgång till grundvatten och ensamrätt till totalt två miljoner hektar mark för produktion av utsläppskrediter.

Vad borde hända istället?

Risken för ekonomisk exploatering, grönmålning och fördrivning av samhällen borde vara en anledning till eftertanke för afrikanska länder innan de blint ansluter sig till koldioxidmarknaderna.

Vid insatser för att hantera klimatkrisen och säkra miljön måste samhällen alltid sättas i centrum. Afrikanska ledare måste dessutom förespråka riktiga lösningar som stödjer samhällenas anpassningar till klimatkrisen, som att bygga infrastruktur som hjälper dem att få tillgång till mat under längre perioder av torka, som hindrar översvämningar och förser pastoralister och odlingssamhällen med vatten.

Om afrikanska myndigheter vill vara en del av koldioxidmarknaden bör de överväga att etablera projekt som ägs och drivs av lokalsamhällen och som ger nytta till de som bevarar dessa naturtillgångar.

Det brukar heta att den som betalar är den som bestämmer. Det har länge varit Afrikas uppfattning att alla avtal och överenskommelser som gjorts med Den globala norden alltid har varit till fördel för Den globala norden. Så varför skulle koldioxidmarknaden vara annorlunda?

***
Claire Nasike och Peter Osogo

Claire Nasike är agroekolog, Peter Osogo är infrastrukturutvecklings- och planeringsexpert.

Översättning Sofia Falkner

Texten publicerades ursprungligen av wagingnonviolence.org