Det går dåligt för Ebba Busch och hennes kristdemokratiska parti. Men det märkliga är inte att det går dåligt för dem, det märkliga är att det gått så bra innan det började gå dåligt. Det vill säga att något som blivit alltmer likt den kristna högern i USA kunnat behålla långt över tio procent i mätningar istället för att tappa. Förmodligen beror det på en sorts partilojalitet. Det tog lång tid innan de som med varmt hjärta gömt flyktingar att riktigt ta in vad som hände. Hur skulle de med varmt hjärta – som de ansett vara grunden för ett kristet hjärta – förstå att det som Ebba Busch sa inte var misstag eller en kort parentes av förvirring?

I en kort sekvens i SVT:s dokumentär om Alf Svensson ses han vandra i Gränna. Han möter en kvinna som konstaterar att Ebba Busch blev vald att efterträda honom. Alf Svensson säger – förmodligen utan att veta att mikrofonen hörde det – med en suck att han inte vill tala om det. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att den tidigare partiledaren känner starkt olust vid tanken på sin efterträdare. Det var en stark sekvens i den där tevedokumentären.

Eftersom jag själv var djupt kritisk till några av de värderingsförändringar som Miljöpartiet retoriskt genomgick efter det att jag avgått som språkrör så kan jag förstå frustrationen. Liksom jag kan förstå den frustration som Bengt Westerberg gett uttryck för när det gäller det som hänt med Liberalerna. Men för Liberalerna skedde förändringarna trots allt med små steg under intern debatt. För kristdemokrater måtte det snarare upplevas – med facit i hand – som en kupp av Ebba Busch när retoriken så snabbt förändrades och därmed själva grundvalen för partiet. Hon stod till och med på en partikonferens och meddelade sina partikamrater att hon förstod, verkligen förstod, att hennes politik kunde vara svår att svälja. Men att den var rätt. Applåder följde, också från de som inte förstod. Partilojalitetens förbannelse.

Det som förvånade mig mest när Ebba Busch, under stort jubel, valdes som Alf Svenssons och Göran Hägglunds efterträdare var att detta skedde efter det att SVT sänt en programserie om ett antal kommunalråd i olika kommuner. En av dessa kommuner var Uppsala. Den Uppsalapolitiker vi fick följa var Ebba Busch. Jag uppfattade det som ett förskräckligt porträtt av en kallhamrad politiker vars intresse mer handlade om henne själv än om hennes parti. Jag kände faktiskt obehag över hur illa SVT hanterat henne. Det jag då inte förstod var att dokumentären nog visade delar av den hon var, en kallhamrad maktpolitiker med stort ego, delvis fostrad i Livets ord med den så kallade framgångsteologin som grund.

Det som förvånar mig är att kristdemokrater med varmt hjärta inte såg det. Och nu är det för sent. Hon var den som först legitimerade partiet med nazistiska rötter. Hon var den som först normaliserade den politik som nu genomförs.

Sent ska syndarna vakna. Och syndarna i detta fall är de kristdemokrater som lät det ske.