I helgen som gick tog det svenska ordförandeskapet i EU slut. Och tur är väl det. Vår konservativa regering har inte gjort annat än att motarbeta rimliga miljöförslag från Bryssel. Skydd av mer skog och restaurering av förstörd natur – det blev tummen ned från Sverige. Däremot drev den svenska regeringen att Polen och Grekland skulle få fortsätta att subventionera kolkraft i strid med förslaget från EU. Detta till allas stora förvåning: ”Sverige och Polen i samma båt, hur kom det sig?”

Med det svenska ordförandeskapet har det blivit uppochnedvända världen. Sverige som tidigare utmärkt sig som en föregångare på miljöområdet har nu blivit en bromskloss. Miljöengagerade i Köpenhamn, Bryssel och Madrid tittar på oss och skakar på huvudet. Hur hamnade ni där?

En enkel, men också sann, förklaring är att det är Jimmie Åkesson som styr från baksätet. Det är förstås korrekt. Men M, KD och L låter sig lite för lätt styras. SD:s krav på nedmontering av miljö- och klimatpolitiken passar nämligen som hand i handske för Kristerssons regering.

Minskade anslag till biologisk mångfald, slopade järnvägsinvesteringar, ökade miljöförstörande militära övningar, mer avverkad skog, svenska urangruvor och ett nedlagt miljödepartement… Åkesson kan checka av punkt efter punkt, och ingen i regeringen har opponerat sig. Tvärtom, nedmonteringen av miljöpolitiken är en logisk konsekvens av en politik som helt riggats för storföretag och skogsägare. Glöm inte att Sveriges regering idag är den mest konservativa på decennier.

Konservatism och skydd av miljön skulle egentligen kunna gå rätt väl ihop. Konservatism lär utgå från förvaltarskapet, och det är något man fortfarande kan se från en del kristdemokrater nere på kontinenten. Att vårda skapelsen borde egentligen vara en rimlig konservativ grundhållning. De första naturreservaten som tillkom för ett sekel sedan grundades ofta med en konservativ grundtanke om att bevara var något viktigt.

Men att Ulf Kristersson eller Ebba Busch skulle komma på sådana tankar känns tyvärr i dag långsökt. För EU:s vidkommande kan vi iallafall glädjas åt att ordförandeskapet nu tas över av Spanien, ett land som överraskat positivt på klimatfronten de senaste åren. Kanske som en konsekvens av klimatkrisens hetta och uttorkade sjöar och vattendrag. Men, för hur länge?

Den 23 juli hålls de tidigarelagda valen i Spanien. Vinner högerpartiet Partido Popular väntas ett nära samarbete med ultrahögerpartiet Vox. Ett parti som stormat mot Hbtq-politik och ”miljöfundamentalism”. Låter det bekant?

Vi måste slå tillbaka denna miljöreaktionism. Egentligen borde konservativa gå i första ledet. Förödandet av skogen, vattnet och de vilda djuren utförs av höger och ultrahöger över hela världen. Hur rimmar det med förvaltarskapet?

Var finns de konservativa idag som står upp för miljön? I Sverige, Europa och världen?