I Sverige har vi en stor frihet och öppenhet. Det är som bekant till och med lagligt att bränna heliga böcker i Sverige. Men 1993 motionerade Ian Wachtmeister med flera från Ny demokrati om att återinföra straffbestämmelserna om skymfande av Sveriges flagga. Sedan några år tillbaka är det riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna som föreslår återförande av straff mot flaggbrott, till exempel genom att kriminalisera flaggbränning. Det vi ser på många håll är ett nationalistiskt identitetsskapande av idéer om svenskhet och krav på underordning inför desamma.

Förutom de mest självklara och enkla symbolerna för svenskhet – flaggan och de blågula färgerna – vill nationalisterna även använda helgdagar för att forma oss alla in i en idé om svenskhet. I en riksdagsmotion har SD föreslagit att regeringsformen ska ändras för att vila på ”den nationella socialkonservatismens grunder”. Helgdagar ska grundlagsskyddas, förutom 1 maj som föreslås ersättas med ”Engelbrektsdagen”. Syftet sägs vara att ge helgdagen en koppling till det svenska arvet, men det är förstås inte vilket svenskt arv som helst som SD vill lyfta fram som symbol för sin egen smala nationalidentitetspolitiska fåra.

Det är ingen slump att SD inte föreslår en Dacke-dag, eftersom 1500-talets upprorsman Nils Dacke representerar modet att ställa sig emot överheten i strid mot kungar, fogdar, överhet och fosterland, för det egna lokala självstyret. ”Svenskhet” var ointressant för Dacke, och frågan är om 1400-talets Engelbrekt som person, som för övrigt var av tysk släkt, inte också främst stred emot kungar och fogdar i allmänhet, snarare än för något som stämmer med efterhandskonstruktioner om honom som ”nationalhjälte”. Dalaupproret fick många politiska nationella efterdyningar, men det var inte en idé om svenskhet som fick allmogen att resa sig och gå man ur huse.

Få svenskar bryr sig om Engelbrektsdagen. Förslaget om ny helgdag handlar alltså inte om något faktiskt historiskt arv utan om att skapa symboler och idéer som ska ge en känsla av nationell tillhörighet. De som vill att vi ska identifiera oss som nationalister och som söker trygghet i ett skapande av massans likformighet bedriver kulturkrig mot allt som inte passar in. Detta är ofta personer som inte själva kan någonting om kultur och aldrig själva ägnat sig åt konstnärliga uttryck. Deras strid handlar därför mer om sådant som stereotypa könsroller än om kultur. Jimmie går i spetsen för kravet att alla ska ”foga sig efter svenska värderingar och normer”. 
 
Men vad som är typiskt svenska värderingar har inte nödvändigtvis särskilt mycket att göra med de försök till efterhandskonstruktioner som SD ägnar sig åt. Det som när jag var liten gjorde mig mest stolt över Sverige var att varje 17 maj titta snett på våra flaggviftande landsgrannar. Det gjorde mig stolt att veta att vi i Sverige inte höll på med ytligt nationaldagsfirande och hyllningar av symboler som flaggor. Vi hade ju större visioner än så. Vi hade Dag Hammarskjöld, vi hade internationell solidaritet och vi hade hela världen framför oss. På mellanstadiet läste jag Rid i natt, inspirerad av Dackefejden och färgad av Vilhelm Mobergs kritik mot svenska eftergifter gentemot Tyskland under andra världskriget. I filmatiseringen av Mobergs utvandrarepos skildrades personer som inte bara ville lämna fattigdom och svält bakom sig, utan som också sökte frihet från instängda bynormer, kyrkans makt och repressiv konservatism.

Människor i Sverige har i mycket formats av dels idéer om individens förmåga och rätt att tänka och tala fritt, och å andra sidan politiska idéer om nationsöverskridande solidaritet och öppenhet för världen. Monarkin och socialkonservatismen har varit svag och därmed inte särskilt utmärkande för Sverige. Men sittande regering ägnar sig åt sådant som förslag om en extra flaggdag för kungen, för “ökad känsla av nationell samhörighet”. Framtiden får utvisa om det mest svenska blir att även fortsättningsvis på 1 maj viga en helgdag åt nutidspolitik och politiska framtidsvisioner för den verkliga världen, eller att hitta på flaggdagar tillägnade monarker eller sedan länge döda manliga förebilder för socialkonservativa nationalister.

Vad gäller den allra senast (2005) instiftade helgdagen, den dag som inte förrän på 1980-talet upphöjdes till ”nationaldag” från att ha varit obetydliga svenska flaggans dag, kan konstateras att det enligt §4 i flagglagen fortfarande är olagligt att förse svenska flaggan med ”märken, bokstäver eller andra tecken”. Flaggan ska symbolisera enhet, och antas fungera på ett minst lika överordnat och heligt plan som religionens överhöghet. Det är ännu lagligt att bränna både flaggor och heliga böcker i Sverige, men det är alltså ett kriminellt beteende att till exempel skriva ”Jag älskar frihet” på flaggan. Hur lagen ska tolkas vad gäller digitala flaggor eller för dem som säljer en flaggfärgad bricka med texten ”fika” på, är oklart. Men det vore olagligt att sy fast en liten enhörning eller antimobbningssymboler som ”Rör inte min kompis” eller ”Alla lika olika” på ett blått tygstycke om tyget har ett gult kors. Kom ihåg det om du firar svenska flaggans dag eller rätten att skända flaggans dag den 6/6.