Har yttrandefriheten gått för långt? Den senaste tidens koranbränningar har fått många att ställa sig den frågan. Ska vi verkligen tillåta handlingar som är en uppenbar provokation mot en hårt utsatt grupp i Sverige och dessutom mot cirka en och en halv miljard troende muslimer världen över?

Sverige har som bekant en långtgående yttrandefrihet och tryckfrihet, men det innebär inte att den är absolut. Till exempel är det förbjudet att uttrycka sådant som klassas som olaga hot, förtal eller hets mot folkgrupp. Det är i synnerhet det sistnämnda som har varit aktuellt i diskussionerna om koranbränningarna. Många menar att det som Rasmus Paludan gjorde och det som skedde vid den senaste koranbränningen i Stockholm då en person rev ut sidor ur Koranen och tände eld på dem är just hets mot folkgrupp. I lagtexten står det dock att: “Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse” kan dömas för hets mot folkgrupp. Det första en domstol måste ta ställning till är alltså om uppeldande av en bok är ett “uttalande” eller “meddelande”. Vidare står det att vid bedömningen av straffvärdet ska särskilt beaktas om motivet har varit att kränka en person eller en grupp. Det är alltså inte bara handlingen i sig utan också det bakomliggande motivet som spelar roll, och det är här det blir särskilt komplicerat – för hur bevisar man att en handling är inriktad på att hetsa mot en grupp människor och inte bara att kritisera deras religion?

Att smäda en religion ses i många länder nästan som synonymt med att också smäda dem som utövar religionen. Så är det inte i Sverige, och det ska vi vara tacksamma för. I förlängningen skulle det nämligen kunna innebära att all form av religionskritik skulle kunna bli förbjuden eftersom det alltid kommer att finnas en del som blir kränkta av det. Om vi börjar förbjuda koranbränningar ligger det nära till hands att också förbjuda Mohammedkarikatyrer som många troende muslimer också ser som ytterst provocerande. När vi har infört det kan man också tänka sig att vi förbjuder att skriva något nedsättande om islam och så vidare. Jag tror inte att den här utvecklingen kommer ske i Sverige eftersom yttrandefriheten är en del av grundlagen (och för att en stor del av befolkningen hatar islam och muslimer), men i andra samhällen kan man mycket väl tänka sig ett sådant sluttande plan.

Förutom motiv skulle jag också vilja säga att kontexten har betydelse. Föreställ er att islam hade varit den dominerande religionen i Sverige och att vi styrdes av hårda islamistiska lagar. I ett sånt samhälle skulle det vara en modig handling att ställa sig och elda upp koranen. Det skulle vara ett sätt att sparka uppåt,mot makten, istället för nedåt. I dagens Sverige är däremot muslimer en minoritetsgrupp som är hårt utsatt för rasism. Det är därför fullt förståeligt att många betraktar det som ytterligare ett slag i ansiktet när någon tänder eld på deras heligaste bok.

Samtidigt skulle det vara svårt, och inte heller önskvärt, att göra en lagstiftning som täcker in alla eventuella situationer och där bränningar av religiösa skrifter i vissa sammanhang ses som okej, och i andra inte.

Man kan förstås också tänka sig andra saker som kan bli förbjudna än just kritik av islam om vi börjar skruva på yttrandefriheten. Kommer det vara tillåtet att vanhelga nationella symboler, som den svenska flaggan? Kommer man få göra satir av högt uppsatta politiker och så vidare? Det finns viktiga skäl till att just yttrandefriheten är grundlagsskyddad för så fort vi börjar att tumma på den är vi ute på väldigt hal is. Koranbränningar, bibelbränningar och brännande av alla andra religiösa skrifter bör därför vara accepterade i demokratiska och sekulära samhällen, hur osmakliga de än må vara. Men att de är accepterade betyder förstås inte att man måste tycka om att de sker, precis som man inte behöver tycka om rasism bara för att man tycker att förbud av rasistisk organisering är en dålig idé.

En annan fråga är regeringens hantering av den senaste tidens koranbränningar. I många delar har den varit bra, Ulf Kristersson har exempelvis helt korrekt konstaterat att det är “lagligt, men inte lämpligt”. Samtidigt finns nu en oroväckande tendens när regeringen via UD går ut och fördömer handlingen. Att man gör det just nu måste ses i kontexten av den ilska det har väckt i många arabiska länder och att man är oroliga över att det kommer hota Sveriges Natomedlemskap. Frågan är om Natomedlemskapet är så viktig för regeringen att man även är beredd att göra inskränkningar i yttrandefriheten?