Långfredagsavtalet skrevs under i Castle Buildings i Stormont i Nordirland. Vädret under de sista pulserande timmarna var lika ombytligt som utsikterna att få till stånd ett avtal var – regn, hagel och snö liksom blå himmel och strålande sol om vart annat. Långfredagsavtalet skulle egentligen ha blivit ett skärtorsdagsavtal – det var skärtorsdagen den 9 april 1998 som var satt som skarp deadline. Ordföranden för fredsförhandlingarna, den tidigare amerikanske senatorn George Mitchell, varnade att han skulle lämna Nordirland då, avtal eller ej, för att resa hem till USA där han hade en nyfödd son som han knappt hade hunnit träffa.
Förutsättningarna i Castle Buildings var inte de bästa eftersom byggnaden bestod av många långa korridorer som inte inbjöd till spontana möten. Restaurangen hade dessutom stängt på skärtorsdagskvällen vilket tog flera delegationer på sängen. Kvinnorna i Northern Ireland Women’s Coalition insåg behovet av mat då förhandlingarna var långt ifrån klara och beställde pizza som levererades av ett bud som i skydd mot snön bar en balaklava. När Bríd Rogers från the Social Democratic and Labour Party (SDLP) såg matbudet utgick hon från att det var en paramilitär, och sade till honom att det var oanständigt att inte ta av sig sin balaklava inomhus.
– Inget illa ment, jag är bara här för att ge kvinnorna deras pizza, ursäktade han sig.
Skärtorsdagen blev till långfredagsnatt som fortsatte att bjuda på tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Strax innan klockan 17 den 10 april sammankallade Mitchell till ett snabbt sammanträde – nu fanns en överenskommelse på bordet. Rummet blev fullpackat, allt fler hade anslutit sig till sina respektive delegationer de sista skälvande timmarna. ”Folk som hade försökt att döda varandra stod nu bredvid varandra”, skriver Monica McWilliams från the Northern Ireland Women’s Coalition i sin bok, Stand up, Speak out.
17.36 på långfredagen den 10 april 1998 stod det klart att de åtta nordirländska partierna och den irländska och den brittiska regeringen stod bakom avtalet. Eftersom både Sinn Féin och the Ulster Unionist Party var tvungna att låta sina partier ta ställning till avtalet kunde ingen officiell signeringsceremoni hållas på plats – istället lät delegationerna skicka runt sina respektive exemplar av avtalstexten som informellt skrevs under.
Monica McWilliams som svarade jakande till avtalet å Northern Ireland Women’s Coalitions vägnar noterar hon därmed också bättrade på statistiken något vad gäller andelen kvinnor som är undertecknare till fredsavtal. Hon hade tidigare jobbat med våld i nära relation och visste att vägen bort från våld är en lång process. Hon skrev därför också under på SDLP-ledaren John Humes ord om att det som krävdes nu inte bara var att alla vapen som florerade i det nordirländska samhället togs ur bruk utan också en avväpning av människors tankesätt.
John Hume, som senare samma år belönades med Nobels fredspris tillsammans med David Trimble, hade kämpat för fred långt innan någon annan trodde att den var möjlig. Han och hans fru Pat Hume jobbade outtröttligt för fred från 1960-talets medborgarrättsrörelse, via de hemliga samtalen med Sinn Féins Gerry Adams till Långfredagsavtalet, och framåt. Båda är sedan ett par år tillbaka döda men deras dotter Aine Abbott säger till BBC inför avtalets 25-årsdag att John Hume fortsatte att betona vikten av hantera de inre gränser människor bär på. ”Och det är de gränserna vi behöver bena ut. Det handlar om att skapa en trygg plats för alla berättelser som människor bär för att bli hörda, och vi har inte riktigt nått dit ännu.”
Om detta och mycket mer i dagens Tidningen Global.
Välkommen!
Bella Frank
reporter
