Då skriver vi nytt år. 2023. Sedan vi kom in i 2000-talet är det som om varje nytt år andas moderna framsteg, nya upptäckter och innovationer och ständig utveckling. Vi vet mer, kan göra allt mer, förstår mer och vill mer. Vi har teknik i dag som ingen ens kunde drömma om för 150 år sedan. Vi botar sjukdomar i dag som förr var en given dödsdom och kan resa längre på kortare tid än någonsin tidigare.

Samtidigt finns det saker som inte alls utvecklas framåt i samma takt. Synen på kvinnor till exempel. Andrew Tate har hånats rejält under nyårshelgen till följd av sitt misslyckade försök att håna Greta Thunberg. Något som slutade med att han greps av polis, misstänkt för bland annat människohandel.
Tate är en välkänd internetprofil som är notorisk i sitt kvinnohat, förespråkar sex med minderåriga tjejer och har en minst sagt unken kvinnosyn. Trots det har han miljoner manliga fans (väst-)världen över och det är framför allt yngre män som ser upp till honom.

Men det är inte bara män som Tate som verkar få tiden att stå stilla när det gäller synen på kvinnor. Den 30 december skriver Elisabet Höglund på sin blogg hur hon är trött på kvinnor som ska bekänna att de har utsatts för övergrepp i sin ungdom. För vem har inte varit ung och dum? I texten broderar hon ut sina tankar om hur kvinnor faktiskt är medskyldiga, ja till och med vållande till sexuella övergrepp om de varit fulla och flirtat med mannen som sedan förgriper sig på dem.

Eller ja, Elisabet Höglund kallar det ju inte övergrepp för det anser hon inte att det är. Det är bara dumma fulla män som gör sexuella handlingar med dumma fulla kvinnor och det är tydligen helt i sin ordning.

Det är lätt att känna en viss uppgivenhet när det är i sexismens tecken vi avslutar år 2022 och startar 2023 i vårt lilla hörn av världen. Då kan det kanske istället bringa visst hopp att se till de i väst så bespottade männen i Iran och Afghanistan. De som ständigt pekas ut som en fara för västerländska kvinnor på grund av sin kvinnosyn och sin vilja att förtrycka oss.

För där ser vi nu i Afghanistan hur män river sina universitetsdiplom i nationell tv, lämnar universiteten och vägrar fortsätta sina utbildningar samt går ut i protester på gatorna. Allt för att protestera mot beslutet att kvinnor inte längre ska få utbilda sig. De tar alltså strid för landets kvinnor när kvinnorna fråntas möjligheterna att protestera själva. I Iran har flera män avrättats av regimen för att de stått upp för kvinnors rätt att bestämma över sina egna liv, inklusive sin klädsel. Gamla som unga står männen bredvid kvinnorna på gatorna, för deras skull. Dör för deras skull.

Det finns alltså hopp. Bara kanske inte i det så moderna väst, trots mytbildningen av att det är vi som är de bästa på sådant som feminism och jämställdhet.