Vapenvilan mellan Azerbajdzjan och Armenien hänger på en skör tråd när azerier blockerar den enda vägen in i omstridda Nagorno-Karabach.
När Ryssland är upptaget på annat håll sätts tidigare överenskommelser ur spel.
KAUKASIEN | För en månad sedan, den 12 december, kom en stor grupp azeriska demonstranter till Latjinpasset – en liten landremsa som utgör den enda vägen in och ut ur Nagorno-Karabach. De är kvar där och blockerar näst intill all trafik.
Azerbajdzjan hävdar att personerna är miljöaktivister som har sökt sig dit på eget bevåg. Armenien beskriver det som en regelrätt blockad och larmar högljutt om en humanitär kris.
För utomstående är det svårt att få en opartisk bild av skeendena. Det står dock klart att en rysk fredsstyrka som skulle hålla ställningarna i det krigshärjade området har satts ur spel.
– Azerbajdzjan bryr sig inte om den. I somras körde de i princip bort dem och sade att de kan dra därifrån, säger Jakob Hedenskog, som är analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet.
Vapenvila bryts
Rysslands soldater har varit på plats i drygt två år, sedan det andra kriget om Nagorno-Karabach slutade hösten 2020.
Azerbajdzjan avancerade förbi den frontlinje som hade varit etablerad sedan det första krigets slut, 1994. Under några veckor slog de tillbaka armeniska styrkor från stora områden och kringskar Nagorno-Karabach.
Ryssland medlade fram ett vapenstillestånd. Armenien och Azerbajdzjan kom bland annat överens om att det lilla Latjinpasset skulle hållas öppet under rysk bevakning.
Sedan dess har det skett regelbundna skärmytslingar längs med de snåriga gränserna.
– Det som sker nu är att Ryssland förlorar sitt inflytande på grund av att man är så engagerade i kriget i Ukraina. Varken Azerbajdzjan eller Armenien ser på något vis Ryssland som en trovärdig partner i dagsläget, säger Jakob Hedenskog.
Arg på allians
Armenien är allierat med Ryssland inom den ryskledda militäralliansen ODKB (CSTO på engelska) och hyser en rysk militärbas. Men Ryssland har goda relationer även till Azerbajdzjan.
När avtalet om vapenstillestånd ingicks utbröt stora nationalistiska protester i Armenien, med krav om hämnd. När nya dödliga strider bröt ut i höstas vädjade Armenien till ODKB om hjälp – utan att få gehör.
Sedan dess har landet tydligt distanserat sig från alliansen. I tisdags meddelade premiärminister Nikol Pasjinjan att alla ODKB-övningar som skulle hållas i Armenien under 2023 ställs in.
– Rysslands militära närvaro i Armenien misslyckas inte bara med att garantera vår säkerhet, den gör att säkerhetshotet mot Armenien ökar, sade Pasjinjan, som tillade att han söker stöd hos USA och EU.
Armenien har få vänner i närområdet och är extremt utsatt, enligt Jakob Hedenskog.
– Det är också därför de vänder sig till EU. De ser EU som en mer trovärdig partner och fredsmäklare i den här konflikten än Ryssland, säger han.
Gas och vänner
EU har dock också stora intressen i Azerbajdzjan. När Ryssland har strypt gasledningar till Europa har unionen tecknat importavtal om gas från Azerbajdzjan.
Det är naturligtvis allvarligt på sikt att EU blir beroende av en diktatur i stället för en annan diktatur. Armenien befarar att EU sätter sig i knät på Azerbajdzjan och inte kommer att våga stödja Armenien, säger Jakob Hedenskog.
Azerbajdzjan har en god vän i närområdet: Turkiet. Och i konflikten vill ländernas ledare knyta an ännu närmare.
Enligt vapenstilleståndsavtalet från 2020 har Azerbajdzjan rätt att använda transportleder genom södra Armenien för att nå den azeriska exklaven Nachitjevan. Exklaven snuddar också vid Turkiet i väst.
Armenien och Ryssland tolkar avtalet som att det handlar om att låta azeriska transportfordon använda vägar och räls. Armenien har satt sig på tvären mot den azeriska tolkningen.
Azerbajdzjan och Turkiet talar om en inrättad korridor, Zangezur, som länkar samman länderna landvägen och i förlängningen enar turkfolken i öst och väst. En korridor av något slag kommer att upprättas ”vare sig Armenien vill eller inte”, sade Azerbajdzjans president Ilham Aliyev nyligen.
– Där ligger ett latent hot om att om Armenien inte går med på det så kommer Azerbajdzjan hota Armenien militärt och ockupera södra Armenien, säger Hedenskog.
Fakta: En kaukasisk krutdurk
Nagorno-Karabach är ett bergsområde i södra Kaukasien som formellt tillhör Azerbajdzjan, men som i praktiken är en utbrytarregion under Armeniens vingar, med i huvudsak armenisk befolkning. Den självstyrande lilla bergsenklaven omges helt av Azerbajdzjan och har upp emot 150 000 invånare. Den största staden heter Stepanakert (ett armeniskt namn från Sovjettiden – Azerbajdzjan kallar staden Chankendi).
Konflikten har nationalistiska och religiösa förtecken och bägge länder gör historiska anspråk på området. Azerbajdzjan anser principiellt att Nagorno-Karabach är ett ockuperat azerbajdzjanskt område. Armenien vill att området blir armeniskt eller åtminstone står under armeniskt inflytande och vill ta den armeniska befolkningen i försvar. Karabacherna som styr där har utropat en egen statsbildning: republiken Artsach, som har en modifierad armenisk flagga.
Det var Sovjetledaren Josef Stalin som på 1920-talet splittrade området med kontroversiella gränsdragningar: Nagorno-Karabach blev en del av den sovjetiska delrepubliken Azerbajdzjan liksom Nachitjevan, som i dag är en stor azerbajdzjansk enklav på andra sidan Armenien.
Historiskt har området i stort stått under olika stormakters kontroll. Det erövrades av kejsardömet Ryssland år 1813 och redan inom de ryska gränserna började det skava mellan kristna armenier och muslimska turkfolk. Vid den ryska revolutionen blev bägge länder självständiga och började strida om var gränserna skulle dras, innan de båda kom att tas upp i Sovjetunionen.
När Sovjetunionen föll samman och länderna blev självständiga på nytt blev det krig. Omkring 30 000 människor, varav en majoritet azerbajdzjaner, dödades och hundratusentals armenier och azerbajdzjaner drevs på flykt.
