LEDARE | ”Så har Rysslands invasion och Nato lyft svensk vapenindustri” (DN 28/2). På årsdagen av mordet på Olof Palme och dagen efter jag sett vår miljö- och klimatminister Romina Pourmoktharis katastrofala insats i intervjun med Anders Holmberg, läser jag ännu en gång en artikel om de sanslösa framgångarna för svensk vapenindustri och hur den skor sig på andras lidande.
”Sedan dess har aktien ökat i värde med närmare 250 procent, orderböckerna är fulla och bolaget höjde nyligen målet för årlig tillväxt från 10 till 15 procent fram till år 2027. Aktieägarna – störst är familjen Wallenbergs maktbolag Investor – kan räkna med en dryg krona i höjd utdelning. Bara under fjolåret nyanställde man 2 500 personer.”
Förgäves försöker jag föra ihop mina intryck som inkluderar arvet efter Palme, vapenindustrins tillväxt och frånvaron av insatser för klimatet och göra det till en samlad bild av det Sverige man nu betraktar utifrån vår omvärld.
Vad är det för ett land som växer fram ur regeringsskiftet, socialdemokraternas kovändningar i fråga efter fråga, pandemin, det allmänt hårdnande klimatet och inträdandet i den grupp av länder som för krig och – även om man påstår något annat – strävar efter global dominans?
Den fredsivrande och för rättvisa kämpande moraliska stormakten som dessutom – åtminstone enligt oss själva – var ett föregångsland i kampen för renare luft och biologisk mångfald, har blivit till en liten osjälvständig obetydlighet i en militärallians i en värld där polariseringen tilltar och med en minister som inte kan pressa fram en enda trovärdig åtgärd för klimat och natur under de 30 minuter som intervjun i SvT pågår.
Fler laddstolpar, säger Pourmokthari när Holmberg pressar henne om förslag på något som kan minska utsläppen från bilarna i framtiden.
Här hade jag hoppats på frågor om varifrån all el ska komma, om det i framtiden är nödvändigt med en lika stor privat bilpark och transportsektor som idag och hur hon relaterar detta till den gröna tillväxt som ska skjuta fart ur norrländska gruvor och energislukande fabriker för fossilfritt stål.
Men icke… Numera är journalisterna lika dåliga när det gäller följdfrågor som politikerna är på att ge trovärdiga svar och även om nu Anders Holmberg lyckade sänka Romina Pourmokthari genom att upprepa sina frågor gång på gång, hade jag uppskattat om han tagit resonemanget vidare och åtminstone snuddat vid vår planets begränsningar.
Att knyta an till den nyligen aviserade FN-rapporten om att tillväxt i all oändlighet är omöjlig hade gjort intervjun avsevärt intressantare.
Jag inser förstås hur lätt det är att idealisera det förgångna och hur Sverige på Palmes tid tog emot flyktingar från Sydamerika när land efter land gick från demokrati till diktatur, hur vi varit drivande i fredsförhandlingar i Mellanöstern eller hur vi en gång tog initiativ till den första av de internationella klimatkonferenser som nu blivit tradition.
Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att vi gått från att en vara ett land som försökte göra saker av betydelse för fred, rättvisa och natur till att bli en nation som inte vill något annat än att med egoismen som ledstjärna med allt större desperation behålla de fördelar Sverige en gång skaffat sig.
Många är de frågor jag skulle vilja ställa, frågor som inte får någon plats i media, utifrån det jag skrivit ovan. Den mest givna av dem alla är hur man ens kan låtsas tro att den gröna tillväxten ska räcka till allt från Pourmoktharis laddstolpar, materialet som går åt i den hastigt växande vapenindustrin och beståndsdelarna i framtida kärnkraftverk till allt det järn, alla sällsynta jordartsmetaller, all cement och all den el som krävs för att vi ska kunna köra bil lika mycket i framtiden som vi gör nu.
Önskar man en fingervisning om hur ”hållbar” drömmen om det fossilfria stålet är räcker det att ta sig en titt på den malmbana i norr som ska vara en pulsåder i de transporter som nödvändiga för att få järnmalmen till stålfabrikerna. 56 dagar var banan ur drift efter den förra urspårningen. 4 dagar rullade tågen innan nästa urspårning. Nu står tågen stilla igen.
Jag tycker mig ana en försiktig fnissning från den omvärld som ständigt får höra att Sverige ska vara världsledande i allt från framtagning av ny It-teknik till fossilfritt stål. Först bör man nog skaffa sig kompetens att laga befintliga järnvägar.
Och så till sist. Jag ser inte någon anledning att försvara den hårt ansatta Romina Pourmokthari. Hon har valt att bli minister och hon har valt att tumma på de ideal hon en gång stod för, för att Liberalerna ska kunna ingå i en regering. Men var är partiledaren och var är statsministern nu när det blåser hårt? Och var är journalisterna som kan ställa de relevanta frågor som demaskerar den regering – och opposition – som inte har någon klimatpolitik, men som gör allt för att Sveriges vapenindustri ska blomstra och för att vi ska deltaga i de krig som pågår istället för att – som på Palmes tid – försöka stoppa dem?
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
