LEDARE | ”Därför bör vi bry oss mindre om FN”, lyder rubriken på en ledartext i SvD (26/10) av Erik Thyselius. Några dagar senare läser jag att det israeliska parlamentet med överväldigande majoritet röstat för att bannlysa FN-organet Unrwa, en organisation som verkar för att hjälpa palestinska flyktingar i Jordanien, Libanon, Syrien, Gazaremsan och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem. Något som, inte minst, kommer att slå hårt mot redan hårt drabbade barn som kämpar för sina liv i Gaza.
Anledningen till Thyselius ord är att FN-chefen António Guterres besökte BRICS-ländernas toppmöte i den ryska staden Kazan. Ett möte som samlade ledare, vilka representerar 46 procent av jordens befolkning. Bannlysningen av Unrwa grundar sig på att några av de anställda skulle ha deltagit – vilket organisationen medgett – i Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året.
Thyselius text är, enligt min mening, både omdömeslös och ett bevis för dålig insikt om tillståndet i vår konfliktfyllda värld. Att försvåra för Unrwa och neka människor i nöd hjälp, borde innebära konsekvenser för Israel, istället för ständiga och ökande leveranser av vapen.
Att öka lidandet för de som redan har det värst ska inte belönas.
För att återvända till ledaren i SvD och lägga tyngdpunkten på FN:s roll i världen, borde vi göra allt som står i vår förmåga för att stärka FN och de samtalsytor som ännu finns kvar, när alltfler länder – som Sverige – ansluter sig till block och allianser och de neutrala stater som skulle kunna verka för diplomati och leda förhandlingar på ett trovärdigt sätt blir färre och färre.
Thyselius skriver vidare att ytterligare ett skäl att kritisera Guterres och strunta i FN, är att denne uttryckt att Hamas attack den 7 oktober 2023 ”inte skedde i ett vakuum”.
Det är väl klart att den inte gjorde och lika klart är att uttalandet inte innebär ett stöd för Hamas våld.
Rysslands angrepp på Ukraina skedde inte heller i ett vakuum och lika lite lyckades Adolf Hitler och nazisterna ta makten i Tyskland av en slump. Den som tvivlar på det sistnämnda tycker jag ska läsa Sebastian Haffners fantastiska bok ”En tysk mans historia”.
Att medge att våldet i Gaza har en tidslinje som rymmer religion, historia, stormaktsinflytande, skuld och en vinsttörstande vapenindustri är inte att stödja den ena eller den andra parten. Tvärtom är det den enda vägen om man vill hitta en lösning som rymmer en varaktig fred.
Att kritisera FN-chefen för att han samtalar med en organisation som representerar nästan hälften av jordens befolkning, tyder på att man är fastlåst vid en enda möjlighet – vinna kriget – och saknar förmågan att försöka hitta lösningar ur nya perspektiv som kan leda till en snabbare och varaktig fred, som räddar liv och som frigör resurser till att göra något åt naturförstörelsen och minskar de globala orättvisorna.
Tvärtom menar jag ska vi stödja FN så mycket det går, så att den kan bli den fredsbevarande organisation den är tänkt att vara. Den rädsla som präglar alla dem som satsat sin trovärdighet på militär upprustning och att vinna krig, riskerar att bidra inte bara till ödeläggelse av hela länder, utan dessutom av förutsättningarna för ett anständigt liv på jorden för hela mänskligheten och att värna den hotade biologiska mångfalden.
Vi måste pröva nya idéer – och det är där som vi behöver ett starkt FN – där vi alldeles säkert kommer att finna de flesta omöjliga, men till slut kanske ändå hittar det där förslaget som båda parter, om vi pratar om Ryssland och Ukraina, kan enas om.
Jag har själv en tanke att vi genom BRICS – via länder som Brasilien och Indien – skulle kunna sätta press på Ryssland att förhandla och samtidigt ställa rimliga krav på Ukraina att inleda samtal. Samtal som föregås av ett omedelbart eld upphör. Av Ryssland ska man sedan begära ett tillbakadragande från ukrainskt territorium. Ukrainas ”motprestation” ska i gengäld vara att förbli neutralt, alltså inte ansöka om medlemskap i Nato.
Givetvis måste Ukrainas säkerhet garanteras och det ska se genom en demilitariserad zon på båda sidor som tills vidare patrulleras av en FN-styrka. Den skulle kunna bestå av trupp från Danmark, Norge, Finland och Sverige som lämnar Nato för att istället ägna sig åt något som skulle kunna skapa verklig stabilitet i regionen.
Naivt, säger de flesta och det är klart att det är. Som samtalet förs idag. Men hur naivt är det inte att tro att ett krig där det pumpas in vapen till båda parter och där ekonomiska sanktioner som ändå inte följs, inte har någon verkan, ska leda till något gott?
Vi ska bry oss mer om FN, inte mindre. Vi måste inse att ingenting sker i ett ”vakuum”. Och vi måste sätta både kreativitet och fantasi i rörelse för att hitta en väg till hållbar fred, istället för att bara mala på om hur vi ska få fram mer vapen och håna dem som vågar tänka på andra lösningar än våld.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”.
