LEDARE | När den försiktigt värmande aprilsolen sakta sjunker ner mot trädtopparna efter ett gott dagsverke, är ljuset som allra vackrast. Bland vinterns sista solrosfrön får jag syn på en bofink, en nötväcka, en bergfink och en domherre.

Som en underbar symbol för allt jag tror på sitter de där och jag hinner ta en bild innan den av naturen skapade självklara harmonin blir till ett minne vårda.

Så självklart allt är om man tar sig tid att leva i det som är, tänker jag.

Visst är fåglarna vackra var för sig, men det är tillsammans de bildar en närmast ofattbar skönhet och en given del i en helhet som rymmer så mycket mer.

I det ekonomiska systemets krav på effektivitet, tillväxt och ständigt ökande vinster blir varje olikhet istället en diagnos och något som måste slipas bort med allt från botox och mediciner till storskaliga monokulturer, gränskontroller och till förvirring identiska underhållningsprogram och serier.

Fram tills alldeles nyligen har jag tänkt på den här stereotypskapande utvecklingen, som en icke planerad följd av den storskalighet som är nödvändig när en alltmer maskinell produktion, framtagen av samma dataprogram över hela världen, slipar bort det som vackert och originellt är för att ersättas av det strömlinjeformade.

Nu vet jag inte längre. Det känns som om vi lever under hot. En medveten sterilisering av vad som är verkligt liv.

I naturen har vi sett det länge; det vilda ersätts av det välordnade och det småskaligt differentierade har inte någon chans mot det storskaliga där det avlas, manipuleras och besprutas.

Åsiktskorridoren smalnar i takt med att studieförbund, folkhögskolor, tidningar som vill förmedla andra perspektiv på det som sker och kulturredaktioner får mindre anslag och måste skära ner på verksamheten eller helt upphöra.

Samtidigt tycks journalisternas förmåga att se sammanhangen, kritiskt granska och ställa relevanta följdfrågor tyna bort i ett oklädsamt icke-ifrågasättande medlöperi.

Häromdagen presenterade regeringen ett förslag om att minska möjligheten att läsa enstaka kurser på universitet till förmån för yrkesinriktade utbildningar som ger oss fler ingenjörer.

Och i samma anda är kulturministerns ord om att vi ska se på kulturen som en basindustri, där vinsten tydligen ska vara en förutsättning för verksamhetens existens.

Dagligen och stundligen kommer rapporter om hur AI tränger bort kreativiteten och snart vet vi inte längre om den musik vi hör, de serier vi tittar på eller de böcker vi läser är sprungna ur lusten att skapa eller om de bara är en cynisk följd av en maskinellt framtagen prognos om mesta möjliga vinst.

Vi lever i en inbillad illusion om individuell frihet som i själva verket är en noga beräknad uppifrån styrd politik som för oss alla i samma riktning, med en ökande hastighet och ett minskat informationsutbud, som innebär att vi varken har tiden att ifrågasätta eller några alternativ att välja emellan.

Så återvänder jag till den vackra kvällen och den begynnande skymningens frid.

Med sorg tänker jag att jag lever i den hotade mångfaldens tidevarv. Att drömmen om fredlig samexistens tillhör det förgångna, att möjligheten till möten alltmer beskärs och att perspektiven på utveckling blir allt färre.

Jag ser en mörk framtid rusa mot mig under några ögonblick då livet är som allra vackrast.

Det är smärtsamt. Mycket smärtsamt…

***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström