En ny studie avslöjar att de skadliga gaserna som förstör ozonskiktet minskar i atmosfären snabbare än tidigare förväntat, tack vare internationella insatser och striktare miljöpolitik. Denna framgång belyser effektiviteten i de globala miljöavtalen.
MILJÖ | Internationella ansträngningar för att bekämpa nedbrytningen av ozonskiktet har lett till vad forskare beskriver som en ”stor global framgång”. Montrealprotokollet, som trädde i kraft 1987, var riktat mot att eliminera användningen av ozonnedbrytande ämnen, vilka huvudsakligen används i kylsystem och aerosolsprayer. Denna globala överenskommelse har lett till att nivåerna av klorfluorkolväten (HCFC), ansvariga för skadorna på ozonskiktet, nådde sin topp redan 2021 – hela fem år före de tidigare prognoserna, rapporterar The Conversation.
Luke Western, studiens huvudförfattare från University of Bristol, påpekar att tidiga framgångar är ett tecken på rätt riktning:
– Det här har varit en enorm global framgång. Vi ser att saker går i rätt riktning, säger han.
Studien, som publicerades i tidskriften Nature Climate Change, baserades på data från Advanced Global Atmospheric Gases Experiment och US National Atmospheric and Oceanic Administration. Den visar hur effektivt Montrealprotokollet har fungerat i kombination med strängare nationella regleringar och en omställning inom industrin.
Trots att de mest skadliga CFC-ämnena, även känt som freon fasades ut 2010, är de ersättande HCFC-kemikalierna planerade att vara helt borta till 2040. Dessa kemikalier är inte bara skadliga för ozonskiktet, men de är även potenta växthusgaser. Deras minskning bidrar därför även till kampen mot global uppvärmning.
FN:s miljöprogram uppskattar att det kan ta upp till fyra decennier innan ozonskiktet har återhämtat sig helt till nivåerna innan hålet först upptäcktes under 1980-talet. Detta understryker vikten av fortsatta globala ansträngningar för att skydda vår planets mest vitala atmosfäriska sköld mot ultravioletta strålar från solen.
Western tillägger att även om de aktuella kemikalierna inte längre produceras, kommer deras tidigare användning att fortsätta påverka ozonskiktet i många år framöver, vilket kräver bestående vaksamhet och engagemang i miljöskyddsarbetet.
Ozonhålet
Vikten av ozonskiktet
Ozonskiktet fungerar som jordens naturliga solskydd genom att filtrera bort farlig UV-B-strålning, vilket skyddar människor, växter och djur. På 1970-talet väckte forskarna Paul Crutzen, Mario Molina och Sherwood Rowland oro över hur konstgjorda kemikalier, speciellt klorfluorkolväten (CFC), påverkade detta skikt. Deras banbrytande arbete belönades med Nobelpriset i kemi 1995.
Ozonhålets upptäckt
Under det internationella geofysiska året 1957-58 började forskare från British Antarctic Survey (BAS) att övervaka ozonskiktet över Antarktis. 1985 rapporterade de att ozonnivåerna hade minskat stadigt från mitten av 1970-talet vid varje vårens ankomst. Denna observation ledde till insikten att något i stratosfären aktivt förstörde ozonskiktet.
Ozonskiktets roblem
Forskarna förstod snart att under polarvintern bildas moln i ozonskiktet där kemiska reaktioner aktiverar ozonnedbrytande ämnen. Med vårsolens återkomst deltar dessa ämnen i reaktioner som effektivt förstör ozon med ungefär 1 procent per dag.
Globala åtgärder efter upptäckten
När ozonhålet bekräftades att täcka hela Antarktis genom NASAs satellitdata, initierade internationella forskare och politiker åtgärder för att kontrollera användningen av CFC och andra liknande kemikalier. Detta ledde till Montrealprotokollet 1987, en framgångsrik global insats för att hantera en miljöfråga.
Montrealprotokollets framgångar
Montrealprotokollet har visat sig effektivt; atmosfärens nivåer av ozonnedbrytande ämnen minskar, och en långsam återhämtning av ozonskiktet över Antarktis är nu synlig. Dock kommer ozonhålet att bestå under varje antarktisk vår i åtminstone 50 år till på grund av dessa kemikaliers långlivade natur.
Ozonnedbrytning över Arktis och andra platser
Arktis skiljer sig från Antarktis genom sin geografiska struktur, vilket resulterar i en mer oregelbunden stratosfärcirkulation och mindre ozonnedbrytning. Även om djupa ozonhål över Nordpolen är osannolika, sker nedbrytning ibland. Övriga norra halvklotet upplever också långsamma förbättringar efter tidigare nedbrytningar.
Koppling mellan ozonhål och global uppvärming
Global uppvärming kan indirekt påverka ozonskiktet genom att sänka temperaturen och därmed öka molnbildningen i stratosfären, vilket kan försena återhämtningen av ozonhålet. Dock har minskningen av ozonnedbrytande kemikalier, som också är växthusgaser, bidragit till att bekämpa klimatförändringar.
Lärdomar från ozonhålets upptäckt
Upptäckten av det antarktiska ozonhålet har lärt oss om planetens känslighet för mänskliga påverkan. Det visar vikten av att fortsätta mäta och övervaka jordens hälsa för att snabbt kunna svara på nya miljöhot.
