LEDARE | ”Denna eftermiddag säger jag till er, att hur tung vår tid än är, hur frustrerande denna stund än kan vara, så kommer det inte att dröja länge, ty den sanning som sjunkit slagen till marken kommer att resa sig igen.”

Så formulerade sig Martin Luther King i Montgomery 1965 och det är inte utan det känns som om några av våra viktigaste sanningar, 60 år senare, åter golvats.

Visst, det är vanskligt att hävda att något är sant, men nog borde vi kunna ena oss om att alla människor föds med lika värde och med samma rättighet till ett anständigt liv.

Att det inte ser ut så när vi blickar ut i världen är en annan sak och det är just denna skevhet vi ska rätta till, inte förstärka med krig, stängda gränser och polarisering av allehanda slag.

Om vi inte för den kamp för rättvisan som inkluderar alla oavsett nationalitet, kön, ålder, religion, hudfärg, sexualitet, bakgrund, yrke, intresse med mera, kommer aldrig freden och når vi inte fram till freden, frigörs inte heller de resurser som är nödvändiga för att verka för nästa sanning; att naturen har rättigheter, att den biologiska mångfalden är en förutsättning och att framtiden för vår enda jord är hotad.

Idag är det Syrien som får de största rubrikerna och jag har inte kunskap nog att på djupet tolka det som sker. Men visst förstår jag glädjen över att en brutal diktatur är störtad och det är klart att jag mår illa när jag hör hur såväl inhemska politiker som ledare från andra nationer försöker dra politiska poänger av det kaos som nu råder.

60 år har, som sagt, gått sedan Nobels fredspris tilldelades medborgarrättskämpen Martin Luther King. Det citat från denne inspiratör som jag själv oftast använder är ”människans förhållande till det normala är alltid detsamma, det är det normala som förändras”.

2024 är det alldeles för mycket som tycks ”normalt”, som inte var det för blott några år sedan och som inte heller borde vara det i denna stund.

Idag är det den japanska organisationen Nihon Hidankyo som erhåller fredspriset. Den består av överlevare från atombomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945 och kämpar för en kärnvapenfri värld.

Det är de väl värda, men inte hade jag ens i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att de skulle behöva göra det i en värld där tilltron till kärnvapen åter skjuter fart och där svenska makthavare hyllar det skydd som de inbillar sig att kärnvapenvapenparaply ger.

Låt oss denna Nobeldag fundera över de mänskliga rättigheterna, över freden och över vår hotade natur. Vem som valt den mest uppseendeväckande klänningen och vad som serveras på tallrikarna är trots allt av sekundär betydelse.

Vi behöver en beboelig planet också om 60 år…

*** 
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, där vi pratar utveckling, vad det innebär att vara människa, krig och fred, natur och förstås… media