KRÖNIKA | Låt oss leka med tanken att vi befinner oss i mitten av 1980-talet och kan blicka fram mot 2024. Då skulle vi nog bli förskräckta av det vi fick se, till exempel att den globala uppvärmning som precis börjat göra sig påmind för femtio år senare nu är ett högst påtagligt och accelererande hot mot allt levande på jorden.
Kunde vi se vår tid med 80-talsögon skulle nog de flesta av oss snarast tro att vi kastats in i en dystopisk skräckfilm. Vi skulle nog definitivt tycka att vi slarvat bort de chanser vi hade att korrigera de allvarliga, men vid tiden troligen till stor del fortfarande reparabla, misstag vi gjort. Att vi hyst en övertro på ekomodern retorik och på marknadskrafternas förmåga.
I den miljöpolitiska backspegeln ser vi hur 80-talet präglades av den våg av ökad medvetenhet om människans påverkan på naturen som 70-talet förde med sig in i det nya årtiondet och som bland annat resulterade i kärnkraftsomröstningen 1980. Vi ser också hur begreppet hållbar utveckling dyker upp på den politiska agendan. Det myntades i början av decenniet av den amerikanske författaren och miljövetaren Lester R. Brown, men började på allvar användas i samband med att Brundtland-kommissionen lade fram sin rapport Vår gemensamma framtid 1987.
Och kanske var det där någonstans korten började blandas bort. Syftet med kommissionens arbete var bland annat att jämka samman fortsatt ekonomisk tillväxt med ökad miljöhänsyn. Begreppet som initialt hade handlat om vårt förhållande till naturen skulle nu också beskriva hur samhället i stort skulle ställa om såväl socialt som ekonomiskt för att bli just hållbart. Tyvärr blev det inte så, av flera skäl, vilket bland annat går att läsa om i Martin Hultmans bok Den inställda omställningen: svensk energi- och miljöpolitik i möjligheternas tid 1980-1991.
Vill man göra en jämförelse mellan 1980-talet och 2020-talet är det två saker som är särskilt intressanta att lyfta fram. Under 80-talet tog hela samhället till sig det modifierade hållbarhetsbegreppet som vore det ett slags mirakelmedicin mot de hot vi då såg vid horisonten. Tyvärr påbörjade vi inte de genomgripandet förändringar som hade krävts om vi tagit hoten på allvar. Nu gör vi samma sak, med den här gången handlar det om att vi omfamnat den elektrifieringstrend som i dag överskuggar allt annat och som målats upp som 2020-talets räddare i nöden.
Om det på 80-talet trots allt fanns en positiv tilltro till att skapa ett ekologisk, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle som skulle kunna vara en miljövänlig väg in i framtiden står elektrifieringstrenden för något helt annat. Om det varit tydliga djupgröna incitament som fått styra det stora globala hållbarhetsprojekt som sjösattes på 1980-talet hade vi med stor säkerhet varit i en helt annan situation än vi är idag.
Det gigantiska teknikbyte som elektrifieringen står för ger sken av att vara ett omställningsprojekt, men har egentligen väldigt lite med omställning att göra. I stället för att minska våra ekologiska fotavtryck kommer vi att behöva öka dem enormt för att kunna göra alla de satsningar som krävs för att kunna producera all den el som enligt framstegsmyten ska ersätta den fossila energin.
På samma sätt som när begreppet hållbar utveckling introducerades och gav sken av att vi skulle kunna göra om samhället utan att egentligen förändra särskilt mycket alls gör elektrifieringsförespråkarna samma sak. Det tragiska är att vi fortfarande till över 80 procent är beroende av fossil energi, en siffra som legat på ungefär samma nivå under flera årtionden. Den alternativa elenergi som produceras hamnar i stor utsträckning på toppen av en fortsatt mycket hög fossil energiproduktion som dessutom ökar.
Det är den här obekväma sanningen vi måste börja diskutera. Och om det snart inte börjar sjunka in att vi springer allt snabbare i en återvändsgränd kommer det att vara för sent att vända. Tiden kommer helt enkelt inte längre vara på vår sida.
