140 år efter Berlin-konferensen om Afrika lyfter aktivister och forskare de kvarstående effekterna av Europas koloniala historia och kräver handling. Dekoloniale Berlin Africa Conference samlar röster från Afrika och diasporan för att sätta fokus på rättvisa och skadestånd.
KOLONIALISM | Human Rights Watch uppmanar europeiska regeringar att ta itu med sitt koloniala arv och de strukturella effekter som fortfarande påverkar människor av afrikansk härkomst både i Afrika och i diasporan. Detta sker i samband med 140-årsjubileet av Afrikakonferensen i Berlin, som öppnades den 15 november 1884 och organiserade Europas koloniala dominans över Afrika.
– Afrikakonferensen i Berlin markerade en kritisk punkt i Europas koloniala historia, med dess långvariga effekter som fortfarande till stor del inte behandlas av ansvariga stater och andra aktörer, säger Almaz Teffera, forskare om rasism i Europa vid Human Rights Watch.
Som en motreaktion till den ursprungliga konferensen organiserar det tyska dekoloniala projektet Dekoloniale en konferens i Berlin den 15 november 2024. Här samlas 19 delegater, inklusive människorättsaktivister och akademiker, från Afrika och dess globala diaspora för att lyfta rösterna från dem som påverkats av Europas kolonialism.
Bland deltagarna märks Alice Nkom, advokat och människorättsförsvarare från Kamerun, samt Gary Younge, prisbelönt brittisk författare och professor i sociologi. Awet Tesfaiesus, advokat och ledamot av det tyska parlamentet för De gröna, är också en av talarna. Målet med konferensen är att formulera en 10-punktslista med krav som ska driva på förändringar inom EU och andra beslutsfattande organ.
Afrikanska unionen (AU) antog 2023 en proklamation i Accra som kräver skadestånd till afrikaner på kontinenten och i diasporan. Tillkännagivandet utlyste 2025 som året för ”Rättvisa för Afrika genom reparationer”. AU har uppmanat sina medlemsländer att rådgöra med drabbade samhällen och prioritera deras röster i processen.
På EU-nivå har vissa ledamöter av Europaparlamentet föreslagit en resolution om att erkänna den europeiska kolonialismens effekter på globala rasmässiga ojämlikheter, men denna har ännu inte gått till omröstning. I Storbritannien har det brittiska parlamentets All-Party Parliamentary Group for Afrikan Reparations också lyft frågan om skadestånd.
– Europeiska regeringar har i stort sett ignorerat och till och med avvisat samhällenas krav på skadestånd för att ta itu med Europas historiska arv, säger Almaz Teffera:
– Europeiska ledare bör förstå att att ta itu med arvet från deras stater inte är ett val utan en skyldighet enligt internationell lag om mänskliga rättigheter.
Berlinkonferensen 1884
Berlinkonferensen, som hölls mellan den 15 november 1884 och den 26 februari 1885, var en avgörande händelse i den europeiska kolonialismens historia. Den sammankallades av Tysklands rikskansler Otto von Bismarck och ägde rum i Berlin. Syftet var att reglera europeiska makters anspråk på Afrika och förhindra konflikter mellan stormakterna i samband med den pågående ”kapplöpningen om Afrika”. Konferensen samlade representanter från 14 länder, däribland Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Portugal, USA och unionen Sverige-Norge, men inga afrikanska representanter deltog.
Bakgrund och syfte
På 1800-talet intensifierades de europeiska stormakternas intresse för Afrika, främst på grund av kontinentens resurser, såsom guld, elfenben och gummi. Tidigare hade europeiska makter haft en begränsad närvaro vid Afrikas kuster, men under denna period började de expandera inåt landet. Rivalitet mellan stormakterna, särskilt Frankrike och Storbritannien, ledde till ökande spänningar om vem som skulle kontrollera vilka territorier. Berlinkonferensen syftade till att skapa regler för koloniala anspråk för att undvika direkta militära konflikter mellan de europeiska makterna.
Berlinakten och överenskommelser
Resultatet av konferensen blev Berlinakten, som innehöll flera centrala bestämmelser:
1. Principen om effektiv ockupation: Europeiska makter kunde endast göra anspråk på ett afrikanskt territorium om de hade fysisk närvaro och administrativ kontroll över området. Detta ledde till en intensifierad kapplöpning där stormakterna snabbt etablerade kolonial administration i stora delar av Afrika.
2. Frihandel längs Kongofloden och Nigerfloden: Dessa floder deklarerades som internationella vattenvägar, öppna för handel för alla nationer.
3. Förbud mot slavhandel: Konferensen antog en symbolisk överenskommelse om att bekämpa slavhandel, även om detta förbud i praktiken hade begränsad effekt.
Kongostatens tillkomst
Ett av de mest kontroversiella besluten var att erkänna Kongobäckenet som privat egendom tillhörande Leopold II av Belgien. Han hade framställt sin kontroll över Kongo som ett humanitärt projekt för att bekämpa slavhandel och främja civilisation. I verkligheten blev området känt som Kongofristaten och utmärkte sig som en av de mest brutala koloniala regimerna, där miljontals människor dog till följd av tvångsarbete och våld.
Ett av de mest kontroversiella besluten var att erkänna Kongobäckenet som privat egendom tillhörande Leopold II av Belgien. Han hade framställt sin kontroll över Kongo som ett humanitärt projekt för att bekämpa slavhandel och främja civilisation. I verkligheten blev området känt som Kongofristaten och utmärkte sig som en av de mest brutala koloniala regimerna, där miljontals människor dog till följd av tvångsarbete och våld.
Konsekvenser för Afrika
Berlinkonferensen lade grunden för Afrikas koloniala gränser, som till stor del fortfarande existerar i dag. Dessa gränser drogs utan hänsyn till de etniska, kulturella eller geografiska förhållandena på kontinenten, vilket ofta resulterade i splittring av samhällen och sammanslagning av grupper med långvariga konflikter. Detta har bidragit till politiska och sociala spänningar i många afrikanska länder även efter självständighet.
Den europeiska expansionen ledde till att hela Afrika, förutom Liberia och Etiopien, koloniserades inom några decennier efter konferensen. De europeiska makterna etablerade administrativa och ekonomiska system som utnyttjade kontinentens resurser och arbetskraft för att gynna moderländerna. Samtidigt underminerades afrikanska samhällen, kulturer och ekonomier.
Kritik och arv
Berlinkonferensen har i efterhand kritiserats som en symbol för den europeiska arrogansen och den systematiska exploateringen av Afrika. Genom att ignorera afrikanska röster och intressen förstärkte konferensen en kolonial ordning som byggde på förtryck och rasistiska idéer om europeisk överlägsenhet.
140 år efter konferensen är dess effekter fortfarande påtagliga. Många afrikanska länder kämpar med de ekonomiska och politiska följderna av kolonialismen, samtidigt som debatten om skadestånd och erkännande av historisk skuld fortsätter.
Encyclopædia BritannicaHistory
BBC Bitesize
