LEDARE | Robotgräsklippare är fantastiska. Precis som rullstolar, käppar, rullatorer och andra hjälpmedel är det för dem som inte orkar, börjar bli gamla eller har någon fysisk åkomma.
 Nu är ju problemet med robotgräsklipparen att den inte används som ett stöd för den som inte har kraft nog utan snarare är en statussymbol, en tidssparare och, enligt somliga, en klimaträddare.



Det som fick mig att på allvar börja fundera över det här med robotgräsklippare, var när jag nyligen läste en text där man berättade om hur man begränsat tiden för användandet för att rädda igelkottarna till dygnets ljusa timmar.
 Igelkottar tycker vi ju alla om, så insatsen hyllades, men jag började att fundera över allt annat levande som elimineras av dessa maskiner som numera smyger omkring i trädgårdarna hos alla och en var. 



I min gräsmatta kryllar det av grodor, paddor och daggmaskar. Fjärilar och humlor virvlar runt bland maskrosor, klöver, fibblor och andra blommor. Sädesärlor, svalor och flugsnappare tar för sig av insekterna.
 Det är fungerande ekosystem. Vackra och nödvändiga, men som nu snaggas ner till gräsmattor som visserligen ser välskötta ut, men som i gengäld är livlösa och sargade på liknande vis som kalhyggena där rottrådar, svampsystem och alla möjliga näringskedjor bryts i hög hastighet för virkets och vinstens skull.



En annan ekosystemödeläggare är monokulturerna, där ökade risker för skadedjursangrepp kräver bekämpningsmedel, samtidigt som – naturligtvis – all annan växtlighet trängs undan, liksom de djur som är beroende av dessa. 



Vad jag vill komma åt är som ni säkert förstått inte igelkottarna – vi ska naturligtvis rädda så många det går – utan människans oförmåga att förstå vilken skada vi gör och hur vi ytterligare skärmar av oss från naturen med våra önskemål om ordning och reda, bekvämlighet, effektivitet och prylar som vi kallar klimatsmarta, men som i förlängningen är ödesdigra för den biologiska mångfalden och därmed också för vår enda jord. 

Inte bara för det de faktiskt gör, utan minst lika mycket för att de förstör vår delaktighet i det som är tillvarons fundament.

 Och lär vi oss inte sammanhangens betydelse eller att reflektera, kommer snart tankevurporna på rad. Titta bara på det som händer i Skellefteå nu. 
Istället för att fundera en stund över vad som är rimligt och inte, har man satsat miljarder på fagra löften och litat på Northvolts ledning som köpt kinesiska maskiner och anlitat kinesiska experter för att göra oss kvitt beroendet av Kina.


Man kan dessutom fundera över varför vi ska tro på ett företag som har Volkswagen som en av huvudägarna. Samma Volkswagen som 2015 till slut erkände att de fuskat med utsläpps- och förbrukningssiffror på 11 miljoner fordon.


Är det verkligen de som ska vara med och leda arbetet för en framtid med mindre utsläpp och en levande natur?



Jag menar också att all denna militära upprustning måste tas med i beräkningen när vi talar framtid och sammanhang. Var någonstans luckan uppstår där det blir resurser över till den nödvändiga satsningen på rättvisa, fred och biologisk mångfald, begriper jag helt enkelt inte. Det eskalerande våldet och den tilltagande polariseringen leder oss i precis fel riktning, där upprustningen stjäl de resurser som behövs på annat håll och krigen förstör vår natur i en takt som är än snabbare än den vanliga konsumtionen.



Så… hur hänger då igelkotten och robotgräsklipparen ihop med bilindustrin och anskaffningen av stridsvagnar, granater?
 Jo, förutom att det handlar om naturförstörelse och resursslöseri i största allmänhet, är det just sambanden och vår bristande förmåga att upptäcka dessa. Vi måste återuppväcka konsten att reflektera och analysera. Vi måste vänja oss vid att undersöka vem som är budbäraren och vilka som tjänar på den utveckling som föreslås.


Med robotgräsklipparen avskärmar vi oss ytterligare från naturens samband och glömmer bort allt det fantastiska liv som vi inte upptäcker med samma självklarhet som igelkotten.


Samma sak med skogen. När industrin berättar att de planterar fler träd än någonsin, vet vi inte om att en virkesåker är en sak, men en skog något helt annat. Och vi genomskådar inte att när bilföretagen satsar pengar på batteritillverkning, är det inte vår vackra planet som ska räddas, utan just bilindustrin.



Gräsmattan, kalhyggen och monokulturer –  och den militära upprustningen – allt hänger ihop, men alldeles för få bryr sig. Eller är det helt enkelt så att vi inte längre är kapabla att förstå det självklara?

***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”.