LEDARE | ”Kampen i de ukrainska skyttegravarna handlar om Ukrainas frihet. Men den handlar också om vår frihet och vårt sätt att leva. Vi socialdemokrater kräver nu att regeringen säkrar tillgången på krut för att mer svensk ammunition ska nå Ukraina. Med vår starka och högteknologiska försvarsindustri ska Sverige göra sitt. Men för att industrin ska kunna skala upp måste regeringen kroka arm med industrin.”
Så uttryckte sig Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson på sociala medier inför EU-valet.
Så här skriver Carl Hamilton om det DCA-avtal som läggs fram för riksdagens godkännande den 18 juni.
”Det sägs ingenting i DCA (Defense Cooperation Agreement) om vad USA:s krigsmakt inte får göra i Sverige. Det som slår mig är: föra krig. Vapnen och de militära förbanden ska trots allt inte bara visas upp och verka avskräckande. I värsta fall, om avskräckningen misslyckas, eller om någonting oväntat inträffar i detta allt tätare packade allianssystem av åtgärder och motåtgärder, vidtar säkerhetens yttersta dimension – krig. Men vem bestämmer när och hur de amerikanska vapnen får användas från svenskt territorium?” (DN 13/6)
Idag Ukraina, imorgon Sverige... Kommer vi att få höra någon ledare för ett annat Natoland uttrycka sig som Magdalena Andersson: Europas framtid avgörs i skyttegravarna i Sverige och därför måsta vi säkerställa att så mycket vapen och krut som möjligt når dit.
Det aningslöshet som våra makthavare visar när de ingår samarbetsavtal, upprustar militärt och gör sig till en del av den tilltagande polariseringen i världen är såväl beklämmande som livsfarlig.
Man må vara mot Rysslands invasion av Ukraina hur mycket man vill; att blunda är ändå inte lösningen på problemen eller en väg till fred.
”DCA-avtalet innebär att Sverige ger USA:s krigsmakt en unik rätt att nyttja svensk mark, svenskt luftrum och svenskt hav till vad helst den önskar”, skriver Hamilton vidare och så här yttrar sig den juridiska fakulteten på Stockholms universitet i sitt remissvar om DCA-avtalet:
”DCA-avtalet (ger) USA närmast obegränsad rätt till tillträde till svenskt territorium och till 17 basområden, vilka kan användas också för aktiviteter utanför Natosamarbetet.”
Med DCA-avtalet blir alltså Sverige inte bara en del av Nato, utan också ett område som kan utnyttjas för USA:s globala maktambitioner på andra håll och i andra sammanhang.
Den som följt och studerat USA:s agerande i Syd- och Centralamerika vet att det i första hand handlar om makt och pengar, inte demokrati eller mänskliga rättigheter. Diktaturer som varit lydiga har stöttats och demokratier som hotat USA:s intressen har störtats.
Dessutom är det inte särskilt långsökt att tänka att intresset för Sverige som mål för terroristaktioner ökar, när vi nu blir den ena stormaktens lojala bundsförvant.
Med allt detta i åtanke tycker jag det är hög tid att vi tänker igenom vad som verkligen skänker säkerhet och inte istället ökar risken för krig på vårt territorium, liksom hur vägen till fred i Ukraina, och på andra håll i världen, bäst ska utformas.
Till riksdagsledamöterna som ska rösta den 18 juni vill jag bara säga: Tänk igenom vad ni gör och vad det innebär.
I den framtid som DCA-avtalet innebär, minskar självständigheten, risken att Sverige blir en måltavla i direkta krigshandlingar ökar och allt mindre resurser blir över till att rädda den natur som är hotad.
Försvarets egen riskbedömning låter så här (Robert Dalsjö, FOI)
”På marginalen. Det kanske händer att någon amerikansk soldat gör något dumt på fyllan, så blir det en sak av det, slagsmål i baren på stadshotellet i Luleå, eller något sådant där.”
Till sist kan jag inte låta bli att ställa en fråga till den förra statsministern: Vad tycker du om att ha ett skyttegravskrig i Sverige? För Europas framtid…
***
Stefan Strömberg, författare vars senaste bok är ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
