LEDARE | Jag hittar ett gammalt foto som har en så där 15 år på nacken. Det måste vara inför första vintern i mitt gamla hus och jag fixade all ved genom att bära, såga och hugga. Allting för hand.
Ett galet projekt förstås, men precis som när jag bär vatten i hink, lärde jag mig i det lilla både att hushålla med resurserna och att förstå de planetära begränsningarna.
Innan dess hade jag mött samma sätt att leva på landsbygden i länder som Guatemala, Bolivia och Nicaragua, men där var det fattigdomen som gjorde valet och till skillnad mot hur det var för mig fanns det inte några alternativ till det dagliga slitet.
Idag läser jag om regeringens ekonomiska reformpaket och redan igår, just innan jag somnade, hörde jag att man diskuterar att inte bara halvera flygskatten, utan kanske att helt ta bort den.
Dieseln till jordbruket ska bli billigare och då kostar den ändå redan mindre idag än på flera år.
Det mesta som föreslås är sådant som gynnar dem som redan har det åtminstone någorlunda gott ställt. Jobbskatteavdraget är väl ändå redan högt så det räcker och varför det ska bli billigare att flyga när tågrälsen spricker, växlarna går sönder, elfelen så många att det snart är parodiskt och pengarna istället borde läggas på järnvägsnätet är svårt att förstå.
I vilken grad detta bidrar till någon ”grön omställning” har jag svårt att förstå. Färgblindheten tycks i det närmaste total, bland såväl politiska makthavare som hos näringslivsföreträdarna.
Rättsväsendet och Försvaret kommer att få mycket pengar och det kan kanske verka rimligt på kort sikt, men på längre sikt är det bara ytterligare ett bevis på den polarisering som växer sig allt starkare både nationellt och globalt.
Några extra pengar till att rädda vår enda jord eller till att försöka minska den globala orättvisan hittar jag inte när jag läser om de ekonomiska satsningar som i den sjunkande inflationens och sänkta räntans namn nu ska få hjulen att snurra, konsumtionen att öka och förmögenheterna att växa.
Jag känner mig fruktansvärt trött när jag läser förslagen som, enligt min mening, präglas av tunnelseende, kortsiktighet, egoism och en närmast total okunnighet om sammanhangens betydelse.
När ska vi förstå att saker och ting hänger ihop? När ska vi inse att vi måste göra avvägningar mellan tillgångar och förbrukning? När ska vi inse att alla människor är lika mycket värda och att absolut ingenting blir bättre av att miljardärer tjänar ännu fler miljarder?
När ska människan åter träda in i verkligheten?
Jag lär aldrig mer ordna vinterförrådet av ved för hand, men än så länge fortsätter jag att bära vatten i hink till landen, till duschen och till disken.
Så kan inte alla göra och det är inte något jag rekommenderar, men en ökad insikt hos fler om de planetära begränsningarna och en minskad avskärmning mellan människa, djur och natur är nödvändig om vi någon gång ska lyckas stoppa klimatförändringarna, rädda den biologiska mångfalden, ge fler människor ett drägligare liv och få en utvecklig som gynnar freden istället för krigen och vapenindustrin.
Hatten är förresten från Bolivia och det kan ju få symbolisera hur världen hänger ihop. Både Bergslagen och Bolivia är kända för sina gruvor. Järn i mina trakter och silver och tenn i Bolivia.
Skillnaden är bara att vi med vårt järn byggde upp ett välstånd som fortfarande dröjer sig kvar. I Bolivia finns blott gruvhålen kvar som ett sorgligt minne av de mineraler som skeppades ut till Europa med början redan på 1500-talet när silvret upptäcktes i ”Det rika berget” utanför staden Potosí.
***
Stefan Strömberg, författare vars senaste bok är ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
