LEDARE | ”Råvaran, järnmalmen, ska skeppas med båt från Kanada och Brasilien, ett faktum kritiker menar påverkar bolagets gröna image. H2 Green Steel vill köpa svenskt och man har i medier munhuggits med statliga LKAB om att få tillgång till Malmbanan.” (DN 23/1)
Råvaran i det här fallet är den järnmalm som behövs till de 2,5 miljoner fossilfritt stål som man beräknar ska få kapaciteten när H2 Green Steels fabrik är i drift 2027.
Hur många fraktfartyg det motsvarar vet jag inte. Jag har heller inte undersökt arbets- och miljöförhållanden i och kring gruvorna i Kanada och Brasilien, men det vore minst sagt intressant att veta.
”Ett ökat tryck på en pulsåder som efter 120 års trogen tjänst är sliten, trång och åldrad. Den räls som bär det tyngsta lasten i omställningen är 40 år gammal, lider av årtionden av brist på underhåll och tekniska uppdateringar. I dagsläget är en del av Malmbanan i så dåligt skick att det inte går att köra malmtågen med full last, något som leder till högre kostnader och lägre kapacitet. Malmbanan är enkelspårig med begränsade möjligheter till möten, något som innebär att små störningar snabbt kan fortplanta sig och skapa stora skadliga effekter.”
Ovanstående text är från LKAB:s hemsida och handlar om den malmbana som H2 Green Steel alltså vill använda för sina järntransporter.
En järnväg som redan idag överanvänds och som är i stort underhållsbehov.
Vem tror på allvar att detta är åtgärdat 2027?
Med ett sista lån på 48 miljarder kronor har nu H2 Green Steel de 75 miljarder kronor som gör att man kan färdigställa fabriken.
Som säkerhet för lånen har man de order, som enligt egen uppgift, uppgår till 130 miljarder kronor.
Som vanligt är det framtiden som är intecknad och i det här fallet är det inte svårt att se osäkerhetsfaktorer i allt från en dysfunktionell malmbana till möjliga bekymmer i de länder där gruvorna finns och ett ränteläge som är allt annat än säkert.
Då har jag fortfarande inte nämnt all den el som går åt, där man i dagsläget säger sig ha säkrat hälften av behovet.
Beställarna av det fossilfria stålet är i första hand bilindustrin med märken som Mercedes, Scania, Volvo, och BMW. Alltså bilar som i sin tur drar mängder med el och precis som all annan elanvändning i projektet kräver batterier för att fungera och därmed massor av de sällsynta jordartsmetaller som i dagsläget framförallt kommer från Kina.
Fotot är taget i Kiruna, där man nu flyttar stora delar av staden för att komma åt järnmalmen, och visar dess kända profil med gruvan, slaggberget och kontoret som ska vara en mindre kopia av FN-skrapan.
Utanför bilden, till höger, finns Europas största fyndighet av dessa sällsynta jordartsmetaller i det område som kallas Per Geijer.
Platsen är också av stor betydelse för samerna och rennäringen och utöver övriga konsekvenser för naturen kommer en gruva här att innebära stora bekymmer när renar ska flyttas mellan sommar- och vinterbeten.
Ja, ungefär så här ser det alltså ut: Stora löften och stora lån. Ej lösta transportproblem och krock med vår urkultur och ett hot mot naturen. Osäkerhet när det gäller arbetsmiljö i gruvorna där järnmalmen hämtas och konsekvenser för naturen där.
Lån som tagits med ännu ej inhämtade vinster som säkerhet.
Allt för att vi ska kunna köra bil lika mycket som förut. Där har ni den gröna tillväxt som alltså utgör vårt framtidshopp.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
