”Autonoma vapensystem”.
Jag får kalla kårar när jag försöker förstå innebörden av dessa redan, var för sig, otäcka ord; autonoma vapensystem. Av vem? För vem? Mot vem?
Inte kan det vara något som befrämjar freden i alla fall …
”Vi har system som själva kan beräkna hur mycket ska jag skjuta, när ska jag skjuta, vad ska jag skjuta på, och de skulle faktiskt kunna skjuta. I dag sätter vi inte det sista i kraft, vi har fortfarande någon människa som trycker på knappen. Det är egentligen inget konstigt men det finns ett regelverk som gör att vi inte är där i dag rent taktiskt.” (DN 1/5)
Vilken tur, ännu har vi ”någon människa” som tar ansvar för dödandet och ett regelverk som hindrar, men nu bygger ju inte krig på regler, även om de som bejakar striden på slagfältet, i allt från politiska beslut till krigshetsande ledare, ibland kan få det att låta så.
I texten, som jag hittar i morgontidningen, intervjuas en forskare på AI Sweden, en nationell satsning för att påskynda användningen av artificiell intelligens, som tycker att utvecklingen är ”superspännande” och ”superviktig” och får det att låta som om ett nytt dataspel ska lanseras på marknaden.
Jag blir bara rädd.
Samtidigt drar jag mig till minnes vad jag hörde på radion igår:
”Över 85 procent av kultur- och mediabranschen påverkas av AI”, hävdade forskaren och nationalekonomen Malin Gardberg.
Exakt på vilket sätt framgår inte, men nog låter det som att människan, med en enfald som är minst sagt besvärande, avskaffar sig själv på område efter område. Bara det borde få oss att inse vilken begränsad kapacitet vår hjärna har och hur mycket vi avlägsnat oss från såväl sammanhangens betydelse som förmågan att förstå konsekvensen av de beslut som fattas.
I ett skräckscenario jag aldrig ens anat förut, ser jag hur AI effektiviserar dödandet i krig efter krig utan att någon människa behöver ta ansvar för brutaliteterna, samtidigt som den kultursektor som skulle kunna gått i täten i kampen för fred, manövrerats ut av samma AI-teknik.
”Autonoma vapensystem”; är det verkligen det som är utvecklingen och är det, det bästa människan kan komma på när vår enda jord håller på att gå under, när den militära upprustningen rusar och när polariseringen i världen hotar allt vad rättvisa, fred och natur heter?
Det är dags för människan att kliva ner från sin bräckliga och egenhändigt skapade piedestal, sluta blunda, och istället ta ägna sig åt att rädda den vackra planet vi nu i allt snabbare takt håller på att förstöra och förgöra.
***
Stefan Strömberg, författare vars senaste bok är ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
