LEDARE | Jag höll ett föredrag i Stockholm om Chile för många år sedan och berättade om den CIA-stödda kupp som förde diktatorn Augusto Pinochet till makten den 11 september 1973En man i publiken reste sig upp och kallade mig ”kommunist”. Då kändes det rätt skönt att berätta att det var Henry Kissingers memoarer jag just citerat.
1954 gick Guatemala in i ett 42 år långt helvete på grund av en USA-stödd militärkupp som störtade den demokrati som hotade det nordamerikanska företaget United Fruits vinster.
Det som följde blev ett utdraget folkmord på landets urbefolkning och Bill Clinton framförde under sin tid som president en officiell ursäkt till Guatemalas mayabefolkning för USA:s inblandning i våldet.
För 45 år sedan besegrade sandinisterna till slut Anastasio Somoza och gjorde slut på en 43 år lång diktatur som hela tiden understötts av USA. ”Somoza kanske är en skitstövel, men han är vår skitstövel”, sa president Roosevelt.
Att revolutionen lyckades berodde, bland annat, på att president Jimmy Carter drog tillbaka USA:s militära stöd. När Ronald Reagan kom till makten förändrades emellertid scenariot igen. Reagan gjorde Nicaragua till en bricka i det kalla kriget, kallade Somozas skurkar till soldater för frihetskämpar och satte stopp för alla möjligheter till positiv utveckling.
Själv upptäckte jag Nicaragua – och världen – med The Clash (lyssna gärna på låten ”Washington bullets”) och kom till ett svårt sargat Nicaragua för första gången 1988.
Minnena är många och ett av de starkaste är när jag stod på torget i staden León tillsammans med gråtande vänner och släktingar som såg unga män och kvinnor hoppa upp på lastbilsflaken och bege sig till fronten för att kanske aldrig återvända.
Det är så krig ser ut.
Ni som följer utvecklingen i Centralamerika, vet att den Daniel Ortega som 1979 var ett frihetskämpe som önskade fred, utveckling och självständighet för sitt land, idag är en korrumperad makthavare som gjort sin hustru till vicepresident och som gör i princip vad som helst – som att med abortförbud fjäska för den katolska kyrka han en gång bröt med – för att hålla sig kvar vid makten.
Varför blev det så här? Ett svar är förstås att makt korrumperar. Ett annat att vi aldrig får veta hur utvecklingen blivit om inte president Reagan gjort allt som stod i hans makt för att förhindra den lilla centralamerikanska republiken att efter 43 års diktatur utvecklas i enlighet med sina egna önskemål.
Jag skulle kunna ge många fler exempel på USA:s 1900-talspolitik i Latinamerika – som att man utbildade torterare i Panama som sedan användes i Chile, Argentina och Uruguay under diktaturerna där – men jag väljer att stoppa här.
Och om någon nu tror att jag skriver det här för att jag stödjer Vladimir Putin och Rysslands invasion i Ukraina kan jag bara säga: glöm det!
Jag förbannar den med samma självklarhet som jag fördömer USA:s krossande av demokratin i Guatemala eller Kinas förföljelse av uigurer och andra minoriteter.
Det jag vill visa är hur imperialismen ser ut, och när det handlar om imperialism så är det makt, kontroll och den egna ekonomin som styr, inte någon omsorg om demokrati, rättvisa eller mänskliga rättigheter.
Den 19 juli 1979 i Nicaragua stod hoppet till sandinisterna.
Idag?
Jag vet inte, men lösningen hittar vi – varken där eller på andra håll – i alla fall inte hos stormakter som Ryssland, Kina och USA.
Det kan ju vara något att ha i minnet, när vi följer den eskalerande våldsutvecklingen i världen idag.
Global rättvisa, fred och omsorg om en natur med biologisk mångfald måste vara målen och de hör ihop. Inte ökad polarisering, militär upprustning eller att fortsätta att strunta i naturförstörelse och klimatförändringar.
***
Stefan Strömberg, författare vars senaste bok är ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
