LEDARE | Det är länge sedan människan vände naturen ryggen och klev upp på den självgodes bräckliga piedestal. Jag tar del av Henrik Ekmans resa genom korttänkthet och övertro på mänsklig förmåga i hans bok ”Naturen vi ärvde”. Jag läser om hur man lämnar helheten, struntar i sammanhangen och tar till DDT, hormoslyr, kalhyggen, fossila bränslen, kärnkraft, genmanipulering, monokulturer och allt vad det nu kan vara för att effektivisera, utvinna och göra livet modernare och bekvämare (och likgiltigare) för en utvald del av mänskligheten.
Kampen finns där också. Uppvaknanden, som med Rachel Carsons ”Tyst vår” 1962. Framgång och motgångar.
Nu är FN:s nya klimatrapport här och den redogör bland annat för det följande:
”Användningen av naturresurser har ökat med över 350 procent sedan 1970. Och kurvan ser ut att fortsätta uppåt – till år 2060 riskerar utvinningen ha ökat med ytterligare minst 60 procent från nuvarande nivåer.” (DN 4/3)
Och detta:
”Utvinningen och bearbetningen av metaller, mineraler, fossila bränslen – tillsammans med jord- och skogsbruket – har globalt gått från 30 till 106 miljarder ton om året och står för en enorm miljö- och klimatpåverkan: mer än 60 procent av växthusgaserna, drygt 90 procent av förlusten av biologisk mångfald och 40 procent av de hälsoskadliga luftpartiklarna härstammar från dessa aktiviteter.”
Enligt klimatminister Romina Pourmokhtari är dock den svenska ekonomiska tillväxten för låg och man ser ingen anledning till nya direktiv för svensk gruvnäring och skogsbruk:
”Att stänga en svensk gruva för att sedan importera allt vi behöver hjälper inte miljön, bara det dåliga samvetet.
Vår tillväxt är inte alls så hög som den behöver vara. Vi behöver förändra hur vi gör så att ekonomin växer samtidigt som utsläppen minskar.”
(Den som såg Pourmokhtari intervjuas nyligen av Anders Holmberg i ”30 minuter” vet att hon inte har en aning om hur detta ska gå till utan hänvisar till en rapport som ska vara klar 2027.)
Jag tycker bilden på talgoxen som jag tog för någon månad sedan är symbolisk.
Människan har länge sett sig som förmer än allt annat levande på vår planet och eftersom det, trots alla larm och tydliga tecken på annalkande katastrof, tycks vara omöjligt för oss att förändra vårt beteende i någon större utsträckning är det snart naturens tur att reagera på allvar.
Och då blir det inte med någon liten fågelskit som den talgoxen hotar med utan då kommer det att handla om systemkollapser som gör det omöjligt att leva om inte på hela så i alla fall stora delar av vår enda jord.
Vi måste ta det här på allvar och söka samarbeten istället för konflikt och möten istället för den tilltagande polarisering vi ser nu såväl inom landet som globalt.
Regeringens budget säger mycket om hur man istället prioriterar; försvaret får 120 miljarder kronor och klimatet och naturen knappt 20 miljarder.
I en liten notis i dagens tidning läser jag dessutom att kriminalvården önskar 21 miljarder för 2025. Det är dyrt att bygga fängelser och förlänga straffen.
I den pågående Mellon förstör man kanske inte vår natur i någon större omfattning, men väl språket. Jag avslutar med ett utdrag ur Alex Schulmans krönika i DN och tänker, med August Strindberg, att det är synd om människorna:
”Och jag inser att det är en rätt betydande sak att uppleva, stort och mäktigt, när ett språk går sönder, som när en glaciär går ner i ett hav med ett dån, kvar finns bara ord som guppar i svallningarna, stumpar av meningar sammansatta av någon som glömt vad orden en gång betydde, ja, ”vi går prop-pop-pop”, sjunger någon olyckligt på scenen. ”Vårt nya motto är dansez, dansez, allez, allez”.
Precis som Schulman antyder, anser jag att allting hänger ihop. Innerlighet blir underhållning. Engagemang blir passivitet. Allt medan media likriktas och vi fortsätter att prioritera det ekonomiska systemets överlevnad framför vår jords.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
