DEBATT | När Lars Trägårdh utsågs till regeringens utredare för en svensk kulturkanon väckte det starka reaktioner, och det med all rätt. Trägårdh tillhör de debattörer som sedan 2015 tid har förespråkat en “god” nationalism men där Sverige i praktiken ska fungera som en egoistisk och separistisk nationalstat. Men i en tid av komplexa problem och utmaningar som klimatfrågor, globala migrationsströmmar och ökande ekonomiska ojämlikheter framstår detta synsätt som bakåtsträvande och problematiskt. Att regeringen väljer att satsa på en statligt styrd kulturkanon är en reflektion av en nationalistisk politik som riskerar att skada Sveriges som ett öppet, inkluderande och mer globaliserat samhälle.

Kulturkanon som förslag är bland annat rotat i en önskan att definiera en nations kulturella identifikation genom ett urval av verk och traditioner. Men i ett mångkulturellt samhälle som Sverige, där vi dagligen påverkas av globala samspel, blir det allt svårare att rättfärdiga en sådan ensidig definition. Svensk kultur är idag en dynamisk blandning av influenser från olika delar av världen, och att försöka reducera detta till en enda kanon innebär att vi missar poängen med vad kultur är – en levande och ständigt föränderlig social process.

Det är också oroväckande att Sverigedemokraterna har haft så stort inflytande i att driva fram kulturkanonfrågan. Partiet har en historia av att förespråka en exkluderande syn på svenskhet och kultur, och deras ideologiska inverkan på regeringen märks tydligt i förslaget om en kulturkanon. En nationell kanon riskerar att institutionalisera en snäv syn på svensk identitet, där de som inte passar in i mallen riskerar att ställas utanför.

På det sättet blir det inte konstigt att regeringen har utsett historikern Lars Trägårdh som utredare för en statlig kulturkanon. Hans mycket kritiserade och negativa uttalanden om minoriteter är dock ingen slump. För problemet med Trägårdhs åsikter är större än så. Han är en historiker som i sin politiska argumentation ofta beter sig som en person som inte verkar förstå världens historia och utmaningar.

Trägårdh har sedan 2015 argumenterat i stilen att Sverige borde fungera som under 1980-talet, innan processer som globalisering, mångkultur, europeisk integration. Hans nationalistiska perspektiv bygger på gamla idéer om att människor ska främst vara nationella i sina identiteter och att vi har en särskild moralisk skyldighet gentemot nationen snarare än kommunen, regionen eller världen.

Som moderna människor lever vi idag i en digitaliserad och mer komplex värld där människor identifierar sig med både lokala och globala kulturer, och där behovet av globalt samarbete och integration är viktigt ekonomiskt, politiskt och kulturellt. I en tid när kriser som klimatförändringar, ekonomiska orättvisor och pandemier påverkar oss alla, är det av yttersta vikt att vi utvecklar en global medborgaridentitet och gemensamma institutioner som rör lagstyre.

Vi behöver en vision som ser människan som en del av ett större sammanhang och som kan verka för en global gemenskap, snarare än att driva på en nationalistisk politik som bygger murar och splittrar. Om Sverige ska vara en förebild i världen behöver vi en kulturell och modern identitetspolitik som utvecklar staten och samhället i kosmopolitisk riktning, och inte politik som främjar nostalgi och nationalism.

***
Vladan Lausevic, samhällsdebattör