LEDARE | Nu rivs broarna. Trots all hyllad teknik som skulle föra oss närmare varandra polariseras världen alltmer.
En gång drömde vi om ett ”vi”. Snart är vi inte ens längre ett ”jag”. Det enda som existerar är det hot som ”dom” utgör. Ett hot som tydligen kräver allt från en accelererande militär upprustning och ödeläggelse av naturen, till tullmurar, alltmer övervakning av individen och ett nackskott på allt vad solidaritet heter.
Det sker på alla plan. Ibland sofistikerat och, så att säga, i smyg. Andra gånger som en medveten politik för att få oss att ägna oss åt att bli lyckade och (inbillat) säkra istället för lyckliga och trygga.
Människan avskärmas mer och mer från naturen. Hanteringen av vargen är både en symbol för hur lite de som styr förstår sig på sammanhangen och ett högst reellt hot mot våra vilda djur. Givetvis presenteras vargen som något farligt, trots att de redan är få och trots att den senaste gången en människa dödades av en vild varg var 1821. Då var ändå den så kallade Gysingevargen uppfödd i fångenskap.
Rysslands invasion av Ukraina blev, har det visat sig, ett övergrepp inte bara mot det ukrainska folket, utan också den katalysator som behövdes i väst för att eliminera fredens och FN:s betydelse och göra allt annat än militären, makten, tekniken och den ekonomiska tillväxten ovidkommande.
”Sverige gick med i Nato förra året, 75 år efter Danmark. Men vi anslöt oss till en allians som inte längre fungerar som det var tänkt, eftersom dess skapare och tillskyndare – USA – inte bara svajar om den kollektiva försvarsgarantin. Washington öppnar för att sätta in militär mot ett annat medlemsland.” (DN 9/11–25)
Så skriver den stora morgontidningens chefredaktör Peter Wolodarski på ledarsidan och ja… det är samma man och samma tidning som år efter år vurmat för närmande till USA, Nato-medlemskap och militär upprustning.
Nu har han fått som han ville och jag kan inte låta bli att fundera över alla gånger jag själv blivit kallad naiv eller när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i debatter fått veta att alliansfriheten är gammaldags och inte fungerar. Plus då att man, som sagt, förklarat FN värdelöst i tider som dessa.
Det är inte utan att jag undrar om inte den sköna inledande värmen i de nerkissade byxorna nu börjar kännas både kladdig och kylig…
Läs meningen en gång till och fundera en stund; ”men vi anslöt oss till en allians som inte längre fungerar som det var tänkt.”
I mer än 200 år har Sverige levt i fred, bland annat tack vare alliansfriheten, och kunnat vara ledande i fredsförhandlingar, betydelsefulla i FN-samarbetet och ta initiativ för nedrustning och kärnvapenförbud.
Det har alltså inte ens gått ett år (7 mars 2024) sedan vi blev fullvärdiga medlemmar och redan visar det sig att all den trovärdighet vi kastade överbord, inte lett till något annat än att vi är medlemmar i en organisation som, istället för att garantera säkerheten, rymmer medlemmar som hotar andra medlemmar.
Solidariteten är inte längre gångbar. I Sverige har det skett liksom i smyg, genom att man bytt innebörd för ordet. Nu kan man med viss överdrift hävda att ”bistånd” är samma sak som ”självhjälp”.
I USA har man gått längre. Där lät man, kort efter Donald Trumps tillträde som president, bilan falla över, i stort sett, hela USAID.
Nu är det krig och erövring som gäller för det land som vi ständigt hyllat som en garant för fred och demokrati. Samtidigt som vi blundat för deras återkommande stöd till diktaturer och störtande av demokratier i Syd- och Centralamerika, ska tilläggas.
En fråga att ställa sig om det är människan som förändrats eller ”bara” tekniken? Det som sker nu har egentligen alltid ägt rum. Skillnaden är att det tidigare, för det första, skett i mindre skala och, för det andra, i miljöer där man omedelbart sett konsekvenserna av sitt handlande.
Idag har vi en teknik som såväl accederar och förstärker, som isolerar oss från den natur och biologiska mångfald som är själva förutsättningen för livet.
Finns det då någon lösning på det här? Någon väg ut ur denna bisarra avveckling av livet?
Jag säger broar och samtal. Möten. Vi måste bryta isoleringen mellan människa och människa, mellan människa och natur.
Naivt, kommer jag säkert att få höra igen, men jag tycker att de är hög tid för alla dem som dyrkar tekniken och ekonomin, som tror att militär upprustning är lösningen och som menar att vi kan kontrollera och manipulera naturen att tänka efter en gång till.
Jag tror på nödvändigheten av broar. Murarnas tid är över. En bra början vore att restaurera FN och inse att det, mer än något annat, är en internationell organisation med handlingskraft som behövs.
***
Stefan Strömberg, författare och aktuell med samtalsföreläsningen ”Mellan oss skapas världen”, samt en om sina erfarenheter i Latinamerika och en om utvecklingen i Bergslagen
